Eva Burman: Vi måste och kan bli så mycket bättre

I dag är det internationella kvinnodagen. Och vi kan återigen summera ett år som inte når upp till en jämn representativitet. I vår kartläggning över lönegapet i Sörmland kan vi konstatera att det fortsatt är för högt. 5,8 procent högre för män. Det är visserligen bättre än rikssnittet, som ligger på 9,8 procent.

I Eskilstuna är lönegapet störst, 9,4 procent. Där tjänar en kvinna i genomsnitt 31 800 kronor medan en man tjänar i genomsnitt 35 100 kronor. I Flen ligger gapet på 7,3 procent, visar siffror som SCB tagit fram åt Svensk kvinnolobby.

Men representativiteten ska också avspegla sig i spalterna hos oss inom Sörmlands Media. Förra året lovade vi er att fokusera på frågan om kön, ålder och mångfald. Hur har det då gått?

Det korta svaret är – så där.

Vi har inte lyckats nå vårt mål på 50/50. Trots ett tydligt fokus, veckovisa uppföljningar och att reportrarna får sina egna genusmål redovisade på artikelnivå. Räknar vi in andelen kvinnor eller könsneutralt innehåll i spalterna når vi 43 procent. För ett år sedan snittade vi på 30 procent. Det är visserligen 13 procentenheter bättre. Men vi är inte nöjda.

Allra svårast har det varit att förändra sporten, som inte haft samma positiva utveckling. Detta eftersom vi har fokus på den bästa sporten och de högsta serierna oavsett kön. Och kvinnor har färre divisioner. Utgår vi strikt från seriesystemen, straffar det representativiteten. I Eskilstuna ligger United högst i serien av alla lag, även bland herrlagen. De får därför mest utrymme och fokus. Men sen är det mest herrsport.

Vi tänker att detta inte duger. Ska vi nå målet måste vi prioritera annorlunda och inte stirra oss blinda på seriesystemet.

Ett område vid där vi tagit ett rejält omtag, som också märks i spalterna, är ålder och mångfald. Sedan förra årets har vi ett tydligare fokus på människor från annan bakgrund samt på yngre personer, då fokus traditionellt varit innehåll som riktar sig till dem som är äldre än 50 år.

Men till syvende och sist så blir vi aldrig mer representativa än det samhälle vi ska spegla. Ska vi intervjua högst ansvariga i en myndighet, på ett företag eller i en organisation så är personen alldeles för ofta en man. Och det handlar givetvis inte om kompetens. Vi gillar helt enkelt att omge oss av människor som oss själva. Ska vi bli bättre måste vi tänka om – och göra rätt.