Efter terrordådet på Drottninggatan är det nu full politisk budgivning mellan partierna. Vem kan tar hårdast tag i den pågående radikaliseringen? Gustav Fridolin (MP) föreslog att sätta fotboja på flyktingar som fått avslag på sina asylansökningar. Annie Lööf (C) föreslog ökade befogenheter till FRA. Auktionen är igång och partiledarna snålar inte på lovorden.
Det var med den utgångspunkten som Jan Björklund (L) och inrikesminister Anders Ygeman debatterade i Aktuellt den 24 maj. Björklund beklagade att Sveriges terrorlagstiftning inte leder till fällande domar, i stället går de återvändande männen direkt ut i samhället utan repressalier. För inte särskilt länge sedan deltog en IS-terrorist i ett program av Agenda. En skam för Sverige, då ”de inte bör sitta i Agenda. De ska sitta på Kumla!”.
I debatten om IS-terrorister är det faktiskt få som inte anser att dessa bör sitta bakom galler och bom. Självklart finns det de som anser att återvändare bör välkomnas tillbaka i samhället med åtgärdsprogram och jobb, men dessa röster är numera få. Diskussionerna får det att låta som om inget görs av regeringen eller de andra riksdagspartierna, vilket är underligt eftersom alla tycks vara rungande överens: Terrorresor bör leda till fällande domar och därmed basta!
Det har snart gått två månader sedan Drottninggatan, men partiledarna verkar vara kvar i samma diskussion som tidigare. Oppositionen beklagar regeringen, alla skyller på någon annan. Varför? Reformerna är på väg från EU. I februari beslöt nämligen Europaparlamentet att godkänna ett nytt anti-terrordirektiv som kriminaliserar förberedelse av terrorresor och attacker, rekrytering och finansiering av terrororganisationer, samt förbjuder offentliga uppmaningar till terrorbrott. Direktivet innefattar även bestämmelser som garanterar stöd till direkt berörda och anhöriga som drabbats av terrorism. Förhoppningsvis kan det förtydliga det som nuvarande lagstiftning misslyckats med.
Ett direktiv är en lag som nästan alla medlemsländer måste godkänna i de nationella parlamenten inom 18 månader. Sverige skulle i det fallet behöva bifalla lagförslaget i riksdagen för att få det juridiskt bindande inom våra gränser. När EU-parlamentet väl godkänt direktivet finns ingen återvändo för medlemsstaterna, då är de tvungna att genomföra det.
Dock är det nya direktivet inget som lyfts avsevärt i partiledardebatterna, i stället har diskussionerna pågått som om ingen har tagit ansvar för det som sker i Sverige just nu. Reformerna fastslogs innan terrorattacken på Drottninggatan, men få aktörer har ens nämnt det faktum att förändringen är på gång. Den stora frågan är alltså när regeringen och våra folkvalda politiker tänker klubba igenom direktivet i riksdagen. Sverige behöver inte fler käcka repliker om vad som kan göras, utan en kraft som genomför det som behövs. De politiska poängerna är tagna. Nu är det tid att skydda Sverige.
Linnea Hylén