Fem av vargarna springer fram och viftar på svansen när Patricia Berner och Marjut Pokela går in i hägnet. Kvar uppe på berget sitter Moby och iakttar de andra. Sedan han var liten valp har han varit reserverad och hållit större avstånd till människorna. Först när djurskötarna lockar med mat lunkar han ner mot gruppen. Att skillnaden mellan olika individer är så tydlig, redan från det att de är små valpar, är ett av de intressanta fynden som forskarna har gjort på Tovetorp.

Under tre års tid har tretton vargar och tolv hundar fötts upp i olika omgångar på Tovetorp. Forskningen görs för att ta reda på hur hundens sociala beteenden har förändrats av att ha tämjts av människan.

Genom att ta kullar med små hund- och vargvalpar från sina mammor och föda upp dem på forskningsstationen studerar forskarna deras beteende från det att de är små valpar tills de är drygt ett halvår gamla. Men arbetssättet har stött på hinder på vägen.

Till en början räknade forskarna med att samarbeta med svenska djurparker för att få tag på vargvalpar. Varje år avlivas både vargvalpar och andra djurungar på djurparker runt om i landet. Det finns inte plats att hålla alla de djur som föds. Men dödsolyckan på Kolmården förändrade läget. När en djurskötare på Kolmårdens djurpark dödades av just socialiserade vargar fick det konsekvenser även för forskningen på Tovetorp.

– Efter dödsolyckan 2012 blev det plötsligt svårt att få acceptans för att hålla socialiserade vargar. Det fanns ett motstånd, säger forskningsledaren Hans Temrin, docent i etologi (läran om djurs beteende) vid Stockholms universitet.

– Vi hade trott att de skulle bli glada över att lämna valparna till oss. Men det blev mycket svårare och vi fick inte det samarbete vi hade hoppats på.

Mats Amundin som var forskningschef på Kolmården vid tiden för dödsolyckan företräder fortfarande svenska djurparker som artkoordinator för varg. Kolmården förändrade sitt arbetssätt totalt och all direktkontakt med vargar bröts efter olyckan. Han ser inga risker med arbetet som har bedrivits på Tovetorp eftersom vargarna är små. Däremot påpekar han att det är viktigt att djurparker som tar emot dem är väl förberedda.

– Det är något helt annat. Vargar som inte är socialiserade är jättelättskrämda, de går undan för allt. Det är en fullständig skillnad om det är socialiserade vargar och det är viktigt att vara förberedd på.

Men när de första valparna kom till Tovetorp var han inte informerad.

– Det här projektet startade utan min vetskap, det var ingen som frågade om de behövdes till något annat.

Troligtvis hade de avlivats i alla fall, medger han, men om han hade blandats in hade han kunnat vara med och göra en riskbedömning.

– Med vårt bagage är det inte något trivialt.

I december föll domen mot Kolmårdens djurpark och en före detta chef. Norrköpings tingsrätt konstaterade att de var skyldiga till grovt vållande till annans död för att de lät personal gå ensam in till vuxna vargar.

Med facit i hand, var det socialiserade vargar i sig eller Kolmårdens arbetsmetoder som innebar risker?

– Det är en blandning av alltihop. Vi hade en tanke att vi människor som gick in var som föräldrar för vargarna. Där var det faktorer som vi inte förstod, säger Mats Amundin.

Domen mot Kolmården

Strax före jul föll domen mot Kolmårdens djurpark och före detta chefen Mats Höggren. De dömdes för arbetsmiljöbrott och grovt vållande till annans död för att de hade tillåtit personal att vistas ensamma med vargarna, trots en rad av incidenter inne i varghägnet. Bland de experter från djurparker som fanns på rättegången var Kolmården ensam om sitt sätt att arbeta med socialiserade vargar. Varken åklagaren eller försvaret kunde visa någon kommersiell verksamhet i den omfattningen där personal tillåts och förväntas gå in ensam till fullvuxna vargar. De experter som vittnade berättade tvärtom, om hårda regler mot ensamarbete.

Sista kullen borta

Men nu har alltså den sista vargkullen lämnat Tovetorp och fått ett nytt hem i en djurpark i England, en djurpark som Hans Temrin känner sig trygg med att lämna vargarna till. Men det har hänt att folk har undrat vart vargarna tar vägen när de lämnar Tovetorp.

När ett vargpar bildade revir i Sjundaskogarna utanför Gnesta för två år sedan var det strax efter att den första vargvalpskullen på Tovetorp hade skickats i väg till en djurpark i Danmark.

– De fanns de som tyckte det var lite mystiskt att det skedde samtidigt som vi var här med vargar, berättar Hans Temrin.

Han fick till och med redovisa för länsstyrelsen vart vargarna skickades.

När vargarna har lämnat Sverige återstår hundratals timmar film att analysera, men forskarna ser redan nu vissa skillnader – men även likheter mellan hund och varg. Den stora skillnaden är skyggheten hos vargarna.

– Man skulle kunna tro att om man föder upp dem exakt likadant, med samma relation till oss människor, så skulle den skillnaden försvinna. Men det gör den inte, säger Hans Temrin.

– Det är tydligt redan nu att det är stor skillnad.

– Vargarna är hemskt skygga, de är anpassade att leva i det vilda, säger Hans Temrin.

För vilda vargar gäller naturlig selektion, de som överlever är de som klarar sig bäst i det vilda, medan hundarna sedan tusen år har avlats fram med konstgjord selektion.

Men en likhet, som redan nu är tydlig, är alltså de tydliga personligheterna hos olika individer. Och att de olika personligheterna påverkar flocken.

Att studera personligheten hos olika individer är relativt nytt inom etologin. Tidigare forskades bara på hela populationer och först på senare år har personligheten börjat studeras.

När sista kullen vargar lämnade Tovetorp förra veckan följde Patricia Berner med. I tre år har hon följt vargarna och hundarna på Tovetorp och hon hälsar fortfarande på tidigare kullar i deras nya hem.

– Man är förberedd för man har vetat hela tiden att de ska åka, men det är ändå sorgligt, säger hon.