För Rosi Widell är livet och döden påtaglig. Cancern finns där hela tiden och livet är det som pågår omkring henne, djuren och skogen utanför husknuten.
– Jag står med ena foten i livet och den andra i döden, säger hon.
Rose Widell upptäckte sin cancer av en ren slump efter en trafikolycka i mars 2011, som kom att förändra hennes liv. Hon fick ont i höger axel och röntgades från ljumskarna och uppåt på Nyköpings lasarett.
Det var då läkaren hittade fem lymfkörtlar i området runt ljumskarna som var förstorade och utredningen visade att det var cancer.
– Jag hade ju inte märkt något, ja, jag kanske var lite mer trött, men det trodde jag berodde på åldern, säger hon.
Rosi Widell är en av få som inte vet var hennes cancer sitter. Skälet kan vara att tumören är så liten att den inte går att upptäcka. Ändå är hon noga med att poängtera att vården hon fått är av bästa kvalitet.
– Jag har haft cancer två gånger på tre år, de hittar fortfarande inte huvudtumören och jag bara väntar på att den ska komma tillbaka en tredje gång. Men som patient har jag aldrig känt mig orolig, säger hon.
Om sjukvården har hon bara gott att säga, framför allt den på Nyköpings lasarett. Vårdpersonalen är omtänksam, de ringer till exempel hem till henne och frågar hur hon mår.
Nu är hon bättre, cancer är för tillfället besegrad. Men hon tror att den kan komma tillbaka.
– Jag tänker att jag skulle vilja leva några år till och följa mina barnbarn, säger Rosi Widell.
För att skingra tankarna om sjukdomen går hon ut till rådjuren och matar dem varje morgon. Det är nästan så att djuren äter äpplen och havre ur handen på henne.
Det blir mycket sjukhusprat, men med djuren pratar hon om annat. Hon säger hej och försöker locka på dem.
– Jag pratar aldrig om min sjukdom med djuren, jag tror inte de förstår, säger hon.