Så styrs den svenska trollfabriken som sprider hat på nätet mot betalning

‒Hej, jag heter Janne*.

‒Hej.

‒Jag sitter och läser den här artikeln 'Väktare överfallen i Fröslunda centrum'. Varför går ni inte ut och skriver sanningen? Enligt polisrapporten var det ju utlänningar.

‒Men det har väl inget med saken att göra?

‒Det har... Det har med saken att göra. Det är viktigt att folk får veta vilka dom är.

Man kan nästan höra vad Eskilstuna-Kurirens chefredaktör Eva Burman tänker i det ögonblicket, när man lyssnar på inspelningen i efterhand: Suck! Inte ett trollsamtal till.

Det är en riktig iakttagelse. Detta är ett trollsamtal. Ett i mängden som rings så gott som dagligen till olika svenska nyhetsredaktioner av nättroll med påhittad identitet, och som spelas in, klipps om och läggs ut på Youtube i kraftigt redigerad form.

Samtidigt som chefredaktören svarar i sin telefon rings andra samtal, till andra journalister på tidningen.

Ringarna är mycket ihärdiga. Ett samtal i minuten från skyddade Skype-nummer tills någon svarar. Inga sms. Inga meddelanden på telefonsvararna. Efter tre eller fyra försök byter de till ett nytt nummer, som om någon regisserade dem i förväg.

Till slut lyfter någon luren och den här gången svarar Eva Burman.

‒Sanningen måste komma fram, ropar Janne i luren och låter andfådd.

‒Men vad är sanningen? frågar Eva Burman.

‒Det ser man ju vad som är sanningen. Det är bara att öppna dörr'n så kommer sanningen fram. Vi har ju marockanska gatubarnen här som har vart och levt rullan och de har inga identitetshandlingar och då släpps de ut och...

Några dagar tidigare har Eskilstuna-Kuriren publicerat en artikel om att en väktare blivit angripen av ett ungdomsgäng på Fröslunda torg.

Väktaren fick ett knytnävsslag i ansiktet och en spark i sidan innan de maskerade ungdomarna sprang från platsen.

Flera av angriparna kan mycket väl ha haft invandrarbakgrund, eftersom det rörde sig om en händelse i en av Eskilstunas invandrartätaste stadsdelar. Men några marockanska gatubarn var det inte fråga om.

Polisen var säker på att det rörde sig om ett lokalt ungdomsgäng. När de första patrullerna kom fram hade bråkmakarna lämnat torget.

Det spelar strängt taget ingen roll för Janne. Han vill gräla och spela in några repliker. Inte "ställa några frågor", som han låtsades från början.

Till slut blir Eva Burman irriterad på de rasistiska undertonerna som genomsyrar hans frågor och höjer rösten: "Det där kallas rasism", säger hon.

Janne fräser tillbaka.

‒Har du öppnat ditt hjärta som Fredrik Reinfeldt sa? Har du tagit hem någon flyktingfamilj?

Efter samtalet klipper han ihop en treminutersversion av det 20 minuter långa samtalet som han lägger ut på sin Youtubekanal under rubriken ”Chefredaktör kallar medborgare rasist”. Den smälter in obemärkt bland det 60-tal bandinspelningar som han lagt ut tidigare. De har titlar som ”10 minuter storgräl med arrogant kärring på SVT” och ”Media mörkar att sosse vill mörda med Kalashnikov”.

Det dröjer inte länge innan nya samtal rings till redaktionen. Och många av de som ringer in efter att ha lyssnat på Jannes trollklipp är öppet hotfulla. Andra nöjer sig med att berätta hur mycket de hatar journalister, politiker och invandrare. Deras ilska har utlösts av klippet med tidningens chefredaktör som nu sprids likt en löpeld via hatsajterna.

När Eskilstuna-Kurirens redaktionsledning summerade de hotfulla situationer som uppstått på arbetsplatsen under 2016 stannade räkneverket vid ett 100-tal telefonsamtal till redaktionen av samma slag som det Janne och hans följarskara stod för.

Så ser vardagen ut på en vanlig svensk lokaltidningsredaktion. Telefontrakasserierna mot Eskilstuna-Kuriren hade redan pågått några veckor när Janne ringde och trollade, men fenomenet är inte nytt och tidningen är inte ensam om att utsättas för sådana trakasserier.

Trollfabriken som sprider Jannes inspelningar heter Granskning Sverige och är en av landets mest välorganiserade propagandacentraler för högerpopulistisk främlingsfientlighet och rent rashat. Det är om Granskning Sverige detta reportage ska handla.

Men låt oss först titta på ett fall till, som visar vilken funktion trollringningarna fyller för de personer som byggt upp propagandacentralen.

På hösten 2015 satt Dagens Nyheters reporter Niklas Orrenius på ett hotellrum i Barcelona och undrade vad han gjorde där.

– Vi satt där med barnen och tänkte: 'Hur kunde det bli så här?'

Det kändes Kafkaartat och som i en maffiafilm.

Niklas Orrenius

Det var DN:s egen säkerhetsavdelning som rekommenderat familjen Orrenius att åka utomlands tills stormen runt dem lagt sig. Hotbilden var påtaglig. Den såg ut så här:

* En känd högerextremist hade nyligen fotograferat sig själv framför namntavlan i Niklas Orrenius trappuppgång, lagt ut dem på nätet och lovat att komma tillbaka.

* På nätterna ringdes dödshot in till familjen.

* Barnens telefonnummer publicerades i kommentarsfälten hos sajter som uppmanade till hämndattacker mot DN-reportern.

Allt detta för att Niklas Orrenius bett kvinnan bakom pseudonymen Julia Caesar - den främlingsfientliga bloggaren - om en intervju. Något som utlöste en hatstorm med främlingsfientliga undertoner mot Niklas Orrenius i sociala medier.

Några dagar efter besöket skrev Julia Caesar en lång bloggpost om att DN-reportern och en fotograf förföljt och trakasserat henne. Hon framställde det som om de försökt tränga sig in i hennes bostad när de i själva verket knackade på sommarstugans lilla köksfönster för att be om en intervju.

När jag träffar Niklas Orrenius ett och ett halvt år efter hatstormen är han fortfarande illa berörd av det som hände på hösten 2015. Han har nyss stigit av nattåget från Malmö för att ta sig till sin arbetsplats i Stockholm och ställer sin sjömansbag på golvet bredvid ett av kaféborden på centralstationen.

‒Jag besökte henne två gånger. En gång före valet 2014 och en andra gång ett drygt år senare på hösten 2015. Mer var det inte och det var ingenting jag jobbade med hela tiden. Hon satt i telefon och hade inte tid med oss den där andra gången, så jag väntade utanför. Sedan skrev jag en lapp där jag bad henne kontakta mig, vinkade genom fönstret och åkte hem, säger Niklas Orrenius.

Det var ingenting ovanligt med något av besöken, berättar han. Inte ovanligare än att man ringer på dörren hos någon man vill tala med.

‒Jag minns att hon hade klippt blomstänglar i sin trädgård den dagen. Sekatören låg kvar utanför huset. Jag la den ovanpå lappen för att den inte skulle blåsa bort. Sedan reste jag tillbaka till fastlandet.

Telefontrakasserierna mot familjen Orrenius började några dagar senare, när Julia Caesar publicerat sitt eget blogginlägg om det andra besöket. Terrorringningarna hade redan pågått en tid när Granskning Sverige ringde.

‒Jag brukar alltid försöka tala med alla som ringer, även de som bara vill hota och hata. När Granskning Sverige ringde var jag jävligt skakig efter flera samtal. Jag kände igen den där lena rösten och tänkte: ’Fan! Inte han också’. Men jag ville ändå vara så ärlig att jag svarade på hans frågor, säger Niklas Orrenius.

I det elva minuter långa ljudklippet som sedan läggs ut på nätet påstår ringaren att allt Julia Caesar skrivit i sin blogg är sant och att Niklas Orrenius ljuger. Han beskrivs som en ohederlig reporter som anlitats av vänsterextrema AFA för att tysta bloggerskan. Den lena speakerrösten i inslaget säger att Niklas Orrenius ”använt journalistiken i syfte att skönmåla och skydda våldsamma kommunistgrupper”.

Telefontrakasserierna, som alltså fortsätter samtidigt som intervjun spelas in, är enligt Granskning Sverige påhittade för att Niklas Orrenius ska kunna framställa sig själv som martyr. För så brukar vänsterextremister göra, säger speakerrösten i slutet av ljudklippet.

Anklagelserna varvas med korta klipp från telefonsamtalet som får illustrera speakerröstens anklagelser mot journalisten. Förolämpningarna och anklagelserna är inklistrade i efterhand, och dem får Niklas Orrenius aldrig bemöta. Han hade inte ens hört dem när han svarade på frågorna.

‒Det händer fortfarande att folk använder deras inspelningar som angreppspunkt mot mig. 'Här erkände du ju att du är en ohederlig journalist'. Ungefär så. Jag har inte ens orkat lyssna på det där samtalet själv. Det orkar jag inte ens nu, säger han.

Vad är det som gör det svårt att lyssna?

‒Så här i efterhand minns jag den där veckan med alla samtal hem och till familjen som den värsta veckan i mitt liv. Jag vill inte gå tillbaka dit igen ens i minnet. Jag har alltid haft öppenheten som ett skydd mot hat och levt efter principen: ’Hos mig finns inga hemligheter’. Därför har jag ofta varit tillmötesgående när Avpixlat eller liknande sajter ringer. Men nu har hatarna blivit så många att det knappt gör en skillnad på marginalen att svara dem och det är väl där Granskning Sverige kommer in i bilden.

Kan du vara lika öppen i dag?

‒Nej. De här människorna vill ju bara skada mig. Förut gick det att föra sådana samtal. Jag har alltid känt att jag är bra på att nå ut till olika människor och få dem att närma sig varandra. Det är det jag vill komma till när jag skriver. Men nu för tiden känns det allt oftare som om vi står på olika isflak och ropar åt varandra på avstånd. Själv känner jag mig som jag står där med en båtshake och försöker dra ett annat isflak till mig för att kunna säga något.

De vill bara se mig lida.

Niklas Orrenius

Flera andra opinionsbildare och journalister som Eskilstuna-Kuriren talat med under arbetet med detta reportage säger ungefär samma sak när vi kontaktar dem: De inspelade trollsamtalen är besvärligare än vanliga hatsamtal. De ligger kvar på nätet, länkas och sprids, och drar till sig nya hotsamtal som en magnet drar till sig järnfilspån.

Ringningarna tar tid och energi. I förlängningen leder det till att man som journalist börjar undvika vissa ämnen. Särskilt ämnet invandring, som drar till sig extra mycket hat.

En känd ledarskribent på en av Sveriges största tidningskoncerner säger att han inte orkar prata om trollningarna för att det drar till sig så mycket nya samtal. Han orkar inte bemöta eller ens lyssna på vad Granskning Sverige lägger ut i sina kanaler, skriver han i ett textmeddelande: "Min gräns går vid att lyssna på eländet. Det finns tillräckligt med saker som jag läser om mig för att jag ska behöva lyssna också."

Niklas Orrenius tittar ut över myllret av människor på centralstationen när jag berättar att flera kollegor jag talat med inte vill bli citerade med namn när de berättar vad som hände efter samtalen de fått från Granskning Sverige.

‒Jag tror att det samtalsklimatet är en av nationalismens största framgångar, att vi har blivit oroliga inför att alls fortsätta prata med varandra om de här ämnena, säger han innan vi skiljs åt.

Att knacka på dörren och be om en intervju är ingen idé för den som vill veta hur Granskning Sverige är uppbyggt. Därför skapar Eskilstuna-Kuriren några helt anonyma profiler i olika sociala medier när det är dags att knacka på den digitala dörren till trollfabriken. Mitt eget nättroll får en anonym profilbild där man bara kan skymta en kamphund och alla yttre attribut en tangentbordskrigare behöver:

Namn: Johan.

Yrke: Self-Employed.

Utbildning: Livets hårda skola.

Namnet är inte slumpvis valt. Granskning Sverige har redan fler medarbetare som kallar sig så. Därför kommer Johan att smälta in bra.

Jag gör också en lista med etiska regler för Johan-kontot. Han får bara lajka och dela existerande poster eller intetsägande nyhetsartiklar. Han får inte börja debattera, skriva egna hatinlägg eller bidra aktivt till att hotfulla inlägg sprids. Han måste alltid förbli en passiv åskådare när han rör sig i den digitala världen.

För att ge honom en trovärdig fasad låter jag honom gå med i olika slutna facebookgrupper som ”Soldiers of Odin”, ”Brottsplats Eskilstuna utan PK” och "Vi som hatar invandrare”.

Han lajkar artiklar som handlar om Vladimir Putin, Sverigedemokraterna och brottslighet i svenska miljonprogramsområden. Sedan skickar han vänskapsförfrågningar till alla som Facebook rekommenderar och svarar ja på alla förfrågningar som kommer in från andra hållet.

Efter det är Johan redo att söka jobb i trollfabriken. De söker ständigt efter nya ringare via sin hemsida. Den som får fler än tretusen klick på sitt klipp erbjuds tusen kronor i betalning och jag börjar med att skicka ett mejl till en administratör som kallar sig Erik för att fråga hur det fungerar.

"Du får 1000 kr av en annan av våra lyssnare om du får ett klipp publicerat av oss", blir svaret.

"Vem ringer man för att få bäst snurr på det? Någon särskild ni vill komma åt som man ska börja med och ringa?"

"Vill du ringa svenska kyrkan och fråga om deras bögpositivism? Jesus har sagt att män inte skall ligga med män, men nu viger kyrkan homosexuella och har till och med homosexuella par inom prästerskapet. Det kanske kunde vara något?"

Mejlväxlingen och språkbruket ger snabbt en tydlig fingervisning om vilken politisk agenda Granskning Sverige har. Administratören som kallar sig Erik kommer med fler förslag:

"Du skulle kunna ringa någon stor tidning /.../ och fråga om det inte är nyhetsvärde i alla de tusentals offentliggjorda mailen om Hillarys vapensmuggling, kuppmakande, korruption med Clinton foundation, kopplingar till Rothschild och Soros, m.m m.m. Du skulle kunna ringa och fråga /.../ om de tänker publicera att till exempel Hillarys medarbetare verkar ha drivit en pedofiliring bland de i närmsta kretsen runt Hillary", svarar Erik.

Det är höst 2016 och förslagen han kommer med speglar de största fejknyheterna som sprids i sociala medier under samma dagar.

Utanför redaktionens fönster har det börjat mulna medan vi mejlar till varandra. Det är lunchtid, tisdagen den 8 november 2016 svensk tid, och således bara en arbetsdag kvar till Donald Trumps överraskande seger i det amerikanska presidentvalet.

"Här är en du kan ringa", skriver Erik och skickar en länk till DN:s USA-korrespondent Martin Gelin som nyligen skrivit om oron för nya hackerattacker i valspurten. "Varför är Trumps misstankar om valfusk från före detta Nixonmedarbetaren Clinton konspirationsteorier, medan Hillarys uppgifter (mot Assanges uppgifter) om att DNC läckan var en rysk attack, befogad?"

Jag avvaktar med att svara. En kvart senare mejlar Erik igen: "Om du ringer pappskallen på DN så vore det perfekt om du kunde få några ord från denne universitetsprofessors ord om huruvida valet kan riggas (utan rysslands hjälp)."

Jag skyller på jobb. Två dagar senare, när Trump vunnit valet i USA, mejlar jag en fråga: "Är professorn som pratar om riggat val aktuell nu när Trump vann?"

Erik verkar inte tycka att det är så bråttom längre. Han är mer intresserad av Gotland där en rullstolsburen kvinna anmälde en våldtäkt en månad tidigare. Framförallt är han irriterad på Gotlands Folkblads politiske chefredaktör Erik Fransson. Orsak: Fransson har skrivit att de demonstranter som nu protesterar mot våldtäkten på Visbys gator borde ta avstånd från alla nynazister som samtidigt uppmanar gotlänningarna att ta lagen i egna händer.

Åklagaren i våldtäktsfallet har nyss lämnat utredningen efter ett hotfullt hembesök i sin bostad. Kyrkoherden i Visby hotades när han manade till anti-rasism. Polisen har skickat en insatsstyrka till ön för att brottsutredarna ska våga jobba vidare.

Jag skummar igenom Franssons ledare. Om man inte tar tydligt avstånd från de främlingsfientliga krafter som vill starta ett medborgargarde på ön är det kanske inte så konstigt att andra kallar en för rasist, argumenterar han. Det låter rätt rimligt tänker jag, och svarar trollfabriken att jag inte hinner ringa några gotlänningar just nu.

Sedan ringer jag upp Fransson ändå, från mitt vanliga öppna arbetsnummer, och presenterar mig med mitt riktiga namn.

Det blir en givande pratstund. För trollningarna har redan börjat och samtalet visar så tydligt att trollfabriken Granskning Sverige ingår i ett större nätverk.

‒Ja, jag gjorde ju misstaget att jag gav dem chansen att svara på deras frågor och det känns dumt gjort i efterhand, säger Fransson när jag frågar om han fått några underliga telefonsamtal efter att ledaren publicerades.

Han har just blivit uppringd av nättidningen Fria Tider. Tidningen skriver mest artiklar om invandrare och brottslighet, men nu anser de att Franssons ledare utgör förtal av det gotländska medborgargardets ledarfigur. Trots att hon inte är namngiven i texten.

Jag försökte styra över samtalet till mejl efter ett tag men jag orkade inte hålla emot helt.

Gotlands Folkblads politiske chefredaktör, Erik Fransson

Det är när han vidarebefordrar de mejl som Fria Tider skickade efter telefonsamtalet som kopplingen mellan den främlingsfientliga tidningen och Granskning Sverige blir tydliga.

Fria Tider frågar om ledaren handlar om kvinnan som brukar uttala sig för det gotländska medborgargardets räkning och får svaret: "Då missförstod du mig under telefonsamtalet". Fransson påpekar att hans text talar om extremism i generella termer.

Fria Tider skickar samma fråga flera gånger, med små variationer: "Finns någon personlig vendetta [mot kvinnan i medborgargardet] bakom"?

Fransson svarar: "både du och jag kan nog vara överens om att det finns extremister som med våld vill förändra samhället. Jag behöver väl inte räkna upp exempel där både höger- och vänsterextremister begått våldsbrott. Men som jag skrev, inget av detta tillskriver jag medborgargardet på Gotland."

Och sådär fortsätter det ett tag.

Det är egentligen ingenting konstigt med mejlkonversationen som sådan, bortsett från att den är som en karbonkopia av de intervjufrågor som just skickades till min fejkprofil Johan från Granskning Sverige. De vill att jag ska ta över trollningen där Fria Tider slutade.

Det är glasklart eftersom trollfabriken skriver färdiga manus åt sina inhyrda trollringare. När Johan får uppdraget att ringa Gotlands Folkblad innehåller manuset också följdfrågor på förväntade svar.

Alla frågor utgår från samma fråga som Fria Tider nyss ställt: "Är detta ett uttalande om en specifik person?"

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se kopplingen mellan Fria Tider och Granskning Sverige. Båda nätsajterna har fått sina intenetdomäner inregistrerade av samma bolag – det estniska aktiebolaget FT News Group OÜ på Narvavägen i Tallinn. Fria Tiders ägarbolag och nättidningens grundare Widar Nord står som kontaktperson för Granskning Sverige hos Internetstiftelsen i Sverige (IIS).

Fria Tider och Granskning Sverige har flera gemensamma ståndpunkter. Främlingsfienlighet och islamofobi har genomsyrat många av nättidningens nyheter sedan starten 2009. De senaste åren har båda sajterna valt att lyfta fram debattörer som tar ställning för Ryssland efter ockupationen av Krim och det ryskstödda inbördeskriget i Ukraina. På samma sätt var man positivt inställd till Donald Trump och klart negativ till Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet i höstas.

På den svenska politiska scenen ansågs nättidningen stå närmast Sverigedemokraterna vid starten 2009. Efter valet 2014 hamnade man närmare utbrytarna från ungförbundet SDU, som sedan kastades ut ur Sverigedemokraterna eftersom de ansågs för radikala.

Men det finns också en tydlig skillnad mellan nättidningen Fria Tider och trollfabriken Granskning Sverige. När nättidningen håller sig med en mer polerad yta och visar upp arbetsmetoder som i bästa fall kan förväxlas med riktig journalistik, följer trollfabriken inga etiska regler alls.

Instruktionerna till de inhyrda ringarna är tydliga: De ska använda falska identiteter, ljuga om syftet med samtalet och klippa om inspelningen så att den blir underhållande i stället för rättvisande.

Många av de som blivit uppringda av Granskning Sverige har ingen aning om att de intervjuats förrän de blir uthängda på nätet.

Instruktionerna om hur man lurar till sig en sådan intervju är det första som möter vår egen fejkprofil Johan när han återvänder från sitt gotländska uppdrag. Det är då han släpps in i trollfabrikens hemliga redaktion.

Att komma in i trollfabriken visar sig i slutänden inte vara svårare än att knacka på en dörr. Helgen efter det amerikanska presidentvalet låter jag fejkprofilen Johan skriva ett nytt mejl till administratören Erik på Granskning Sverige: "Har några bra klipp nu. Kan skicka dem när jag kommer tillbaks från jobbresa, borta två veckor, hur vill du ha filerna?"

Mer behövs inte, och Johan har förstås inga filer att skicka eftersom han aldrig trollat någon. Svaret kommer ändå blixtsnabbt: "Pengarna sätts in på det konto du vill ha dem insatta på. Ditt klipp skall nå 3000 innan pengar betalas."

Sedan kommer ett mejl med en inloggning till Granskning Sveriges hemliga researchportal. Den ligger gömd på en anonym server utan synbar koppling till FT-gruppens databaser, och kan inte upptäckas utan lösenordet. Som vanlig internetsurfare möts man bara av en blank vägg om man skriver in adressen till den hemliga delen av sajten.

Det är där innanför trollringningarna planeras och redigeras innan de läggs ut i de öppna kanalerna som vem som helst kan lyssna på. Johan har just fått tillgång till en kanal att tanka upp sina klipp i, och när han ringer folk ska han säga att han heter "Evert Nilsson" – allt enligt instruktionerna som möter honom vid inloggningen.

Instruktionerna kan sammanfattas i tre punkter:

* Uppge att du är en privatperson när du ringer någon.

* Köp ett kontantkort i en kiosk. Uppge inte ditt riktiga namn i kommunikation med oss i Granskning Sverige då vi inte vill ta ansvar för att bevara din identitet.

* Media är underhållning. Redigeraren måste göra så att klippen underhåller. Klipp så att klippet förmedlar dramatik.

Framför mig på skärmen finns nu två stora mappar. Den ena innehåller halvfärdiga reportageidéer som vem som helst kan börja jobba med. Några av dem har färdigskrivna manus, precis som Gotlandsjobbet hade. Bland reportageidéerna märks:

* Ring upp en körledare och ifrågasätt varför han vill ha med operasångaren Malena Ernman i en föreställning och varför det ska vara färgade barn med i kören.

* En lyssnare har smygbandat sina barns dagisfröken när hon pratar genusfrågor med barn: "Lyssna och förfasas! Detta måste vi göra program av."

* Är ickemuslimer mindre värda än muslimer?

I mappen för halvfärdiga reportage diskuterar andra ringare hur man ska klippa ihop de ljudsnuttar som redan spelats in. Filerna behöver inte ha varit avsedda för samma reportage från början utan många reportage verkar bli till med hjälp av klipp- och klistrametoden.

Ute på den synliga delen av hemsidan har Granskning Sverige på tre år hunnit lägga upp runt 600 ljudklipp där man trollat såväl journalister och politiker som vanligt folk. Redan själva antalet gör sajten till en av Sveriges ledande trollfabriker.

De flesta inspelningar som redan ligger ute följer instruktionsboken till punkt och pricka. Ringaren låtsas vara en vanlig tidningsläsare som vill ställa några frågor. Om motparten undrar varför samtalet kommer från ett dolt nummer blir det alltid ett glidande svar. Bakgrundsljuden, som hörs tydligt i många av samtalen, visar att intervjuerna är hårt sönderklippta på samma sätt som inspelningarna med Eva Burman och Niklas Orrenius.

Arbetsmetoden är lätt att genomskåda: trollet skyddas av anonymiteten – offret skall hängas ut med såväl namn som bild och framställs alltid i så dålig dager som möjligt.

Jag vill vända på de rollerna, och låta en av de anonyma ringarna stå till svars för den här arbetsmetoden. Och det bör vara en av de riktiga organisatörerna bakom trollfabriken som svarar – inte en inhyrd ringare.

Därför tar jag kontakt med Erik, som nyss släppte in min fejkprofil i trollfabriken, och berättar vem jag egentligen är. Jag använder nu mitt verkliga namn, berättar att jag är journalist, och frågar om jag får göra en intervju för Eskilstuna-Kurirens räkning.

Naturligtvis börjar jag med att fråga varför han hela tiden gömmer sig bakom en anonym fasad och inte vågar stå för sina åsikter. Erik svarar med en motfråga.

‒Har du hört talas om Günter Wallraff? frågar Erik retoriskt när vi når varandra på telefon.

‒Ja, svarar jag sanningsenligt.

‒Talade han om innan vem han var och vad syftet var med hans intervjuer?

‒Nej, och det kallas för wallraff-journalistik. Men det är en arbetsmetod som man bör använda med viss försiktighet, säger jag.

Att Erik känner till Günter Wallraff är inte så märkligt. Jag är mer förvånad över att han vill jämföra sig själv med en gammal vänsterikon.

Den tyske journalisten Günther Wallraff fick stjärnstatus på 60-talet, när han förklädde sig till industriarbetare för att kunna avslöja hur den västtyska kol- och stålindustrin utnyttjade utländska gästarbetare under närmast slavliknande förhållanden. Den journalistiska arbetsmetod han lånat sitt namn till går ut på att man tar kontakt med den man vill granska utan att avslöja sin verkliga identitet, precis som jag gjorde i början av det här reportaget.

Men det sista steget i den journalistiska metoden är alltid att man träder fram i ljuset, presenterar sig som den man verkligen är och förklarar att nu vill jag göra en vanlig intervju med dig.

Läs den förra meningen en gång till, för den är viktig. Innan något publiceras måste wallraffaren ge motparten en chans att förklara sig.

Det handlar om en grundläggande yrkesetisk regel för alla journalister, att låta motparten bemöta det man påstår i det färdiga reportaget innan det går i tryck.

Fast det är inte så viktigt i Eriks värld, visar det sig. Det viktigaste för honom är att få tag i en inspelad röst:

‒Jag kan tala om för dig att alla som utger sig för att vara experter på internationell politik, de lägger på direkt när de hör att det är jag som ringer. Jag får inga intervjuer, inga intervjuer, när jag uppger mitt namn.

Han nämner nuvarande och tidigare försvarsministrar, några kända forskare och en Aftonbladetkolumnist bland dem som inte velat diskutera sin syn på politiken med honom.

Erik är en av Granskning Sveriges fyra huvudadministratörer. Han bloggar ofta om sin världsbild på sajten. I ett av sina senaste inlägg hyllade han Nazityskland, Ryssland och den religiösa diktaturen i Iran för att de varit så sammansvetsade. Det är så hans idealsamhälle ser ut. Det ska finnas ett folk och en folkgemenskap.

Så vem är han då på riktigt? Det vill han inte säga. Men enligt tidningen Expos researchavdelning är det med sannolikhet gränsande intill visshet en 35-årig man från en mindre stad i Mellansverige med band till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen som döljer sig bakom signaturen Erik på Granskning Sverige.

Expo uppger att man med säkerhet kan knyta 35-åringen till ett antal facebookprofiler och användarkonton på olika vit makt-sajter. Den återstående kopplingen, som länkar ihop facebookprofilerna med användaren Erik i trollfabrikens hemliga del, är ett antagande från Expo. Eskilstuna-Kuriren har fått ta del av Expos opublicerade research och kan konstatera att denna person i alla fall använder samma e-postadress som Erik uppger för sina meningsfränder inne i den hemliga researchportalen.

De uppgifterna vill Erik inte kommentera alls under telefonsamtalet när jag frågar om dem.

‒Jag svarar inte på den frågan eftersom den rör min identitet, säger han.

Och samma oärlighet är nödvändig hos ringarna menar du?

‒Vad menar du är oärligt?

Du uppger att du är en privatperson när du ringer folk. Ni berättar inte att detta är en intervju, att samtalet spelas in eller att det sedan kommer att läggas ut i redigerad form på sajten Granskning Sverige?

‒Jag går tillbaka till Wallraff då. Varför använder man wallraff-metod? Det är för att få fram saker som man annars inte får fram.

Men ni tar ju aldrig den där andra kontakten, och erbjuder folk en chans att kommentera det ni wallraffat?

‒Ja, alltså. Man får ju nej så ofta, så man slutar att göra det. Men jag har gjort det många gånger. Men jag har inte gjort det varenda gång, för man orkar inte när man vet att man får ett nej.

Ta Niklas Orrenius-inspelningen som ligger ute på er sajt. Den är helt genom-oärlig från Granskning Sveriges sida. Är det okej att göra så?

‒Jag vet inte vilken intervju du pratar om och är det inte jag som gjort den kan jag inte kommentera den.

Är Granskning Sverige en del av Fria tider?

‒Nej, det är det inte.

Varför ligger ni då på deras servrar?

‒För att Widar Nord [Fria Tiders grundare, reds anm] är en som jag, utan att känna, litar på. Jag hade gärna sett att vartenda inslag vi gör hamnar på Fria tider, men det gör det inte. Hade vi varit en del av Fria tider hade de publicerat mycket mer av vårt material.

Du talar ofta berömmande om Nordiska motståndsrörelsen. Är du medlem där?

‒Nej. De har en för ytlig inställning till vad som ska utgöra en nations identitet. För dem är det bara rasen. Det är för ytligt för mig. Men jag säger inte att det är ondskefullt. De äter inte barn för att de pratar om ras.

Det är först när jag läser igenom intervjun i efterhand som det slår mig hur underligt det sista svaret måste låta utanför de anonyma trollkontonas värld, där vi alla uppträder under eget namn och måste våga stå för det vi säger till andra.

Men i trollfabrikens slutna filterbubbla lät svaret alldeles vardagligt. När jag loggar ut från Johan-kontot för sista gången har jag varit inne i den bubblan i tre månader.

Fotnot [*]: Alla användarnamn från internet som förekommer i texten är satta i kursiv stil för att skilja dem från riktiga personnamn.

I morgon: SD-politikern blev trollfabrikens ansikte utåt + Experterna: Så hanterar du hatattackerna