Lär av pandemin för att tackla klimatkrisen

Om vi ska kunna rädda klimatet måste vi våga lära av pandemihanteringens misslyckanden.

Ledare 5 juli 2021 21:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Vi är måhända i början på slutet av coronakrisen, men när en kris slutar tar en annan vid, rättare sagt klimatkrisen. De drastiska åtgärder som vidtagits för att stoppa smittspridningen globalt är dock av en helt annan kaliber än vad som gjorts för att stoppa klimatförändringarna.

I dagarna presenterade FN:s vetenskapsråd ett utkast på sin nya klimatrapport, som släpps under 2022 (TT 23/6). Utkastet visar tyvärr på en mörk framtid för mänskligheten om inte fler åtgärder sätts in för att stoppa klimatförändringarna. Det är framför allt världens fattigaste regioner som kommer drabbas hårdast av de höjda temperaturerna. Svält, torka och sjukdomar förutspås att bli vardag om utvecklingen fortsätter i samma negativa riktning.
 


På grund av klimatförändringarna förväntas 80 miljoner människor att svälta år 2050, och hundratals miljoner riskerar att bli undernärda. Problemen är emellertid redan verklighet i stora delar av världen. Mellan 2015 och 2019 var 166 miljoner människor i Afrika och Centralamerika tvungna att söka humanitär hjälp till följd av klimatrelaterad matbrist.

Klimatförändringarnas djupt skadliga konsekvenser kommer leda till att miljontals människor dör. Under pandemin har hittills 3,88 miljoner människor dött med covid-19. Jämförelsen mellan coronakrisen och klimatkrisen är möjligen att blanda äpplen och päron, men skillnaden i krisrespons är värd att poängtera. Världspolitikens svar på klimatkrisen har varit svalt, även om forskare under tiotals år varnat för dess hot mot människors liv och hälsa.
 


I boken ”Understanding the Creeping Crisis” ("Att förstå en smygande kris") undersöks hur politiker nedprioriterar hot likt klimatkrisen, trots forskares varningar. Smygande kriser är, till skillnad från en traditionell kris som utlöses av något drastiskt (exempelvis en naturkatastrof), ofta ett längre förlopp där samhället inte förmår att skapa en gemensam syn på hotbilden och riskerna. Innan covid-19 utvecklades till en pandemi var det en smygande kris. Den utvecklas sedan till en fullfjädrad kris till följd av att inte mer gjordes initialt för att stävja smittan. Bristen på snabb respons fick följden att krisen förvärrades, vilket också ledde till globala nedstängningar.
 


Om inte alla ser klimatförändringarna som en kris följer inte heller det krismedvetande som krävs för att vidta lämpliga åtgärder. Att förloppet pågår under en lång tid och att de negativa effekterna ännu inte blivit tydliga i alla människors vardag kan förklara bristen på åtgärder. Det som upplevs smygande upplevs inte heller som ett akut eller synligt hot.
 


Coronakrisen bör därför ses som ett varnande exempel på hur smygande kriser kan leda till ödesdigra konsekvenser om åtgärder inte sätts in i tid. Klimatförändringarna är inte en pandemi, men båda kriserna kräver omfattande åtgärder för att stävja det existentiella hotet mot människors liv och hälsa. Smygande kriser måste tas på allvar, trots att hoten känns avlägsna för tillfället.


Ämnen du kan följa