Det där 1930-talet vill vi inte ha tillbaka, tack

Kampen mot coronasmittan, den dödliga sjukdomen covid-19, är svår nog. Efterarbetet – om och när den värsta sjukvårdsfasen av pandemin har passerat – blir minst lika hårt.

Bilden visar ett av Frälsningsarméns soppkök i USA under den stora depressionens tid. En konjunkturkris av motsvarande mått måste undvikas i spåren efter pandemin.

Bilden visar ett av Frälsningsarméns soppkök i USA under den stora depressionens tid. En konjunkturkris av motsvarande mått måste undvikas i spåren efter pandemin.

Foto: AP

Ledare2020-05-19 05:08
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Ta in detta: ”Den här krisen drar med sig massarbetslöshet, rekordhöga statsskulder, och massor av företag som slås ut. Det är den allvarligaste krisen sedan depressionen på 30-talet, skulle jag säga.” 

Torbjörn Halldin, ekonom på Svenskt Näringsliv, skräder inte orden i SN (18/5). Låt oss hoppas att han åtminstone får lite fel, men det ligger tyvärr mycket i varningen. 

Det finns många skäl till att just 1930-talet inte ska få komma tillbaka. Det var då nazismen grep makten i Tyskland, antisemtismen frodades och det auktoritära, intoleranta fick alltmer makt. Allt präglades av den stora depressionen, den svåra ekonomiska kris som inleddes 1929, med kraftiga börsfall, krympande världshandel, växande handelshinder, arbetslöshet, konkurser, fattigdom och elände.

När Svenskt Näringsliv spanar mot tiden efter coronakrisen handlar varningarna framför allt om det sistnämnda. Även om framväxten av destruktiva -ismer förvisso gynnas av svåra tider, med snålt utrymme för medmänsklighet och framtidstro. 

Det blir inte som förr, men jämförelsen handlar om graden av påfrestningar på vårt dagliga liv.

För att motverka de svåraste effekterna av coronakrisen – och finansiera mer av de akuta insatserna i kommuner och regioner och mildra smällarna för jobb och företag – låter regering och riksdag statsskulden öka. Möjligheten finns tack vare att föregående regeringar har haft klokskap nog att betala av på statsskulden, när tiderna har varit goda och hålla ekonomin i någorlunda ordning.  

Det gav ett utrymme att parera svåra, oväntade påfrestningar. Till nytta inte minst för den sjukvård som jobbar dygnet runt med att rädda livet på så många covid19-sjuka som möjligt. För många sjuksvårdsanställda betyder detta att ge så mycket som möjligt av sin vakna tid. Var och en inser att det inte håller att jobba så hur länge som helst, utan möjlighet till återhämtning. 

Det långsiktiga effekterna kommer att vara tydliga inom vård, omsorg och hemtjänst en lång tid framöver. Semestrar och andra ledigheter kan inte hoppas över. Kommer det en andra våg av sjukdomen? En tredje? Inte bara här, utan i vår omvärld.

Krisen slår hårt mot många delar av näringslivet. Följderna riskerar att bli mycket svåra. En omfattande utslagning av företag, följt av massarbetslöshet utgör en svår social och mänsklig utmaning. Det handlar inte bara de rent ekonomiska följderna, utan även sociala påfrestningar i form av ökad fysisk och psykisk ohälsa, social oro med mera. 

En krympande ekonomi gör stat, regioner och kommuner svagare. Som ni kunnat läsa i SN (15/5) pekar skatteunderlagsprognosen från Sveriges kommuner och regioner på tunga nedgångar i skatteintäkter för det offentliga i Sörmland. Blir det dessutom så att bostadsmarknaden försvagas i en kraftigt vikande konjunktur, blir det än svårare. 

Vi kommer så småningom att behöva gå från uppoffringar för att rädda liv och värna kapaciteten inom vården, till nya uppoffringar för att få kraft i ekonomin. Den politik som förs och de prioriteringar som görs, måste ha skarpt fokus på att få fler i arbete, att få företag att ha hälsan och inte gå under i skulder. Den som tror att välfärdssamhället har råd med både det ena och det andra, oberoende av det privata näringslivets kraft och förutsättningar, har ett extra hårt uppvaknande framför sig. För oss andra blir det svårt nog ändå.