Det är inte rimligt att flera hundratals hektar produktiv åkermark tas ur produktion för viltsituationen, när den så väl behövs för att få fram livsmedel till en växande befolkning i ett alltmer utmanande klimat. Det måste vara produktionen som styr viltförvaltningen – inte tvärtom.
Vi sörmländska bönder vill och kan producera mat av hög kvalitet med omsorg om djur och miljö. Därför är vi glada att det finns en livsmedelsstrategi som går ut på att svensk matproduktion ska öka till 2030. Vi märker också i spåren av torksommaren 2018 och nu covid-19 pandemin, att allt fler börjar få upp ögonen för att Sverige behöver en starkare försörjningsgrad.
Men här i länet finns en stor utmaning för oss - viltet. Framförallt hjortar och vildsvin är ett direkt hinder i utvecklingen av sörmländsk matproduktion. Som lokala producenter gör vi skillnad. Vi bidrar till en hållbar matproduktion och vill ta den vidare. Men även om vädret har varit gynnsamt och alla andra parametrar helt rätt, så blir skörden betydligt sämre än förväntat på grund av objudna gäster som äter upp, trampar ned och bökar sönder stora delar av odlingarna.
I Sörmland finns det så mycket vilt att allt fler avvecklar sina gårdar och ingen tar över. Det gäller både växtodling och djurgårdar. Som företagare vågar man inte ta risken, när man ska betala lån och insatsvaror i en kapitalkrävande bransch som lantbruk är. Ännu svårare situation hamnar den i som arrenderar (hyr) mark och som inte förfogar över jakten. Sörmland är det län som har högst andel arrenderad mark i Sverige. Det här är en farlig utveckling som utarmar hela bygder. Lantbruket är motorn för vår försörjning och för en aktiv landsbygd, men ingen orkar driva en verksamhet där viltet tar hand om resultatet.
Viltet räknas ofta in som en del av äganderätten. Det vill säga markägarens rätt att bestämma över sin mark och hur den förvaltas. Vi ifrågasätter inte det, men ett ansvarsfullt ägande innebär att grannen kan ha den verksamhet hon eller han vill utan att viltet förstör grödor och skog. Viltkött för konsumtion är en nisch, men inte alls i samma volymer som bondens planerade produktion.
Vi måste tillbaka till nivåer där populationen av vilt klarar sig på naturliga födoresurser. Det kräver modernisering av lagar och förordningar inom viltvården, men framförallt kräver det att alla som har en möjlighet att påverka viltstammarna måste göra något. Lantbrukare, markägare och jägare måste hjälpas åt att sätta produktionen av mat i fokus. Det är inte viltet som ska styra vad som går att odla. Just nu är det bara viltet som ökar, medan matproduktionen minskar. Så kan vi inte ha det och vi har inte råd att vänta!