För en del kan det säkert kännas som ett surt piller att behöva ta. Men så länge inte våra folkvalda, riksdag och regering ser till att peka med hela handen i konkurrensen mellan regionala tågtransporter och mer direkta förbindelser storstäder emellan, kommer osäkerheten att styra.
I måndagens SN uppmärksammades på nyhetsplats att såväl Moderaternas riksdagsledamot Ann-Sofie Lifvenhage som Vänsterpartiets Jens Holm har ställt frågor om Gnestapendeln till infrastrukturminister Tomas Eneroth (S).
Tåg är ett speciellt trafikslag, rälsen är en starkt begränsad infrastruktur och väldigt dyr för den som vill skapa mer. Utrymmet att bygga fler spår från centrala Stockholm och söderut är dessutom oerhört begränsat.
Ann-Sofie Lifvenhage säger att de folkvalda behöver vara tydliga gentemot Trafikverket, som ansvarar för fördelningen av avgångarna. Detta för att inte regional- och pendeltrafik ska dra kortaste strået i trånga lägen. Det är ett politiskt ansvar att ta.
För den som minns hur det lät när infrastrukturministern hette Catharina Elmsäter Svärd (M) är det ett eko av en välbekant diskussion. En minister som pekar mot framtiden och säger att det kommer nya stora investeringar i järnvägen. Men insikterna som då verkade nå fram till Elmsäter Svärd och hennes stab efter de lokala protesterna vid stationen i Gnesta när pendeln var hotad, har till synes tappats igen längs vägen.
Lifvenhage minns. Det var många folkvalda även från andra riksdagspartier som bedyrade sitt engagemang för pendlarlivet i Gnesta, Mölnbo och vidare. Försvann den breda förändringsviljan med regeringsskiftet 2014?
En kommun som Gnesta behöver sina pendeltåg och regionaltåg. Systemet där Trafikverket efter bästa förmåga ska avgöra vilka tåg som ska få utrymme var, är lika knepigt som då. Detta förklaras väl i SN-artikeln om hur Gnestapendeln har diskuterats på riksdagsnivå: Eftersom en pendlare åker till jobbet på fritiden, före arbetstidens början, gör det den resan mindre viktig än en mer långväga färd som görs i tjänsten.
Som samhällsnytta sett borde dessa transporter åtminstone ses som jämbördiga. Snarast är det så att de regionala tågen bär på en större vardagsnytta för fler. De bidrar till regionförstoring, tillväxtkraft utanför storstäderna.
I detta har vi även en välbekant debatt om hur nya snabbjärnvägar ska minska behovet av kortare inrikes flygförbindelser – med grund i hållbarhetsmål och klimatproblem. Det behövs onekligen ett grönare flyg – med elektrifiering och/eller förnyelsebara bränslen. Även långväga tågtransporter är nytta, en del kan ersätta vissa flygresor. Men en vision att tågen ska ersätta inrikesflyget i allt, får inte vara huvudfrågan i tågpolitiken.
Riksdag och regering behöver slå fast att robusta förutsättningar för regional tågpendling är ett grundläggande krav på framtidens rälstransporter.