När spridningen av coronaviruset utvecklades till en global pandemi under 2020 tog många länder till olika åtgärder för att få situationen under kontroll. En populär sådan var smittspårningsappar.
De laddas ner till mobiltelefonen och använder dess data för att positionera människor och se var telefonens ägare varit och med vilka andra telefoner, vilket i sin tur kan visa hur viruset sprids i befolkningen.
Ganska snabbt var det dock många som höjde ett varningens finger för att tekniken kunde missbrukas. Att konstant spåra var alla medborgare befinner sig är en mycket frestande funktion för varje politiker med långtgående maktambitioner.
Förespråkarna ansåg dock att det gick att motverka, och inte minst, att den sjukdom som spreds med viruset var så hemsk att eventuella uppoffringar av integritet var värt risken.
Ett facit på vad som kunde hända kom i januari när det avslöjades att den smittspårningsapp som använts i Singapore hade börjat missbrukas av polisen. De blev helt enkelt för frestade av att få tillgång till informationen om människors position.
När det avslöjades, vilket bland annat Ekot rapporterat (SR 11/1), så togs det upp till omröstning i parlamentet. Landets ledning kom passande nog fram till att polisen skulle få fortsätta använda appen i de fall som gällde allvarlig brottslighet. Den tillfälliga lösningen blev alltså permanent.
Denna berättelse är sedelärande. Stora omvälvande händelser, som en pandemi, för alltid med sig en risk att makthavare använder de nya förhållandena som en ursäkt för att införa restriktioner och begränsningar som sedan blir kvar.
Det har funnits en tendens under pandemin att skapa dikotomi. Å ena sidan framförs att få restriktioner och ett öppet samhälle är bra för ekonomin, men dåligt för människors hälsa. Å andra sidan sägs nedstängningar, restriktioner och kontroll vara dåliga för ekonomisk utveckling men bra för människors hälsa. Frågan är långt ifrån så enkel.
SVT kunde nyligen (1/3) visa siffror från svenska forskare som sammanställt uppgifter från FN. De visade att runt 2,5 miljoner människor har dött till direkt följd av pandemirestriktioner, vilket är ungefär lika många som av Covid-19.
Utöver det har restriktionerna gjort att man exempelvis stängt skolor för flickor i fattiga länder. Det har gjort att föräldrar inte längre haft incitament att låta dem utbilda sig utan många har då blivit omskurna och bortgifta.
I vissa fall är det direkt ekonomisk nedgång som varit problemet men lika ofta är det politiska beslut. Med pandemin som en ursäkt har lidande orsakats av beslut att dra in på saker som utbildning och vård. Det här är viktigt att hålla i åtanke när diskussionerna nu fortsätter om bland annat vaccinpass inom EU (TT 25/2).
Att stater ska ha rätt att kontrollera vilka medborgare som valt att vaccinera sig, att vi ska tvingas installera appar som spårar var vi rör oss, eller att makthavare skyller på pandemin för att minska tillgången på vård och utbildning – det är en farlig utveckling som vi måste vara uppmärksamma på. Botemedlet får inte vara värre än sjukdomen.