Jimmie Åkesson var upprörd i söndagens partiledardebatt i SVT. Hade Miljöpartiets Per Bolund kallat honom för nazist? ”Blåbrun” var ordet som användes, svensk vänsters ordval om en hårdnande gemenskap med Moderaterna, Kristdemokraterna och möjligen också Liberalerna. Klart att ordet upprör, därför används det också.
Det bruna syftar nu mer på främlingsfientlighet och så kallad högerpopulism än på den vita rasens överlägsenhet, övermänniskans Lebensraum och herrefolkets makt över världen. Att kasta färger på varandra är inte särskilt konstruktivt. Men SD är ett parti vars rötter finns i en nazianstruken efterkrigsfascism och annan rasistisk dynga.
Det spelar roll och det vet förstås SD-ledningen om. Trots återkommande uteslutningar av uppenbart rasistiska företrädare är detta en belastning, i varje fall i mötet med väljare som inte bär på den typen av tankar. I förlängningen är detta ett magsår även för de moderater, kristdemokrater och liberalpartister som nu aktivt vill hålla hand. Det må vara av maktpolitiska skäl, men likväl så.
Vägen bort för SD kan bara nås via en ärlig uppgörelse med vit makt-kulturen och allt näraliggande tankegods, en vitbok. Om allt från Bevara Sverige Svenskt till Eurabia-myten. Av andra partiers mörka barlast ligger Vänsterpartiets närmast SD:s i tid. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna har sitt betydligt längre tillbaka.
Ett stort problem för Åkesson är garanterat att hitta en respekterad kraft som är villig att sätta sitt namn på en sådan bok åt SD. Det mörka är ännu för färskt, med en medvetet generös tolkning bara några decennier bort. Det måste till en benhård garanti för att dylikt tankegods aktivt bekämpas och att nolltolerans gäller också när det avslöjas inom de inre kretsarna.