1958 har beskrivits som året då TV-apparaten slog igenom på bred front i de svenska hemmen, inte minst tack vare fotbolls-VM på hemmaplan.
Samtidigt började Gösta Sjölander synas i sändningarna för att presentera vädret.
– Det var väl lite nervöst inför den första sändningen, men inte så farligt. Jag visste ju vad jag skulle prata om, då går det alltid att hitta ord.
– Man stod faktiskt där och ritade kartor själv, samtidigt som man pratade. Till en början var det ett ganska enkelt jobb.
För Göstas del föddes intresset för meteorologi när han ryckte in i lumpen vid Flygvapnet i Linköping, efter uppväxten i småländska Nässjö. Han fortsatte att studera ämnet och blev efter examen anställd på SMHI i Stockholm.
– I början handlade det ganska mycket om att ställa prognoser för flyget, på Bromma flygplats. Sedan fortsatte jag att arbeta med att ställa prognoser för radio, innan jag fick frågan om att hoppa på TV också.
Gösta var då en av de första meteorologerna som fick chansen att berätta om vädret till den stigande TV-publiken. På den tiden fanns det bara en kanal så det föll sig naturligt att Gösta blev igenkänd ute på stan.
– Det är klart att det var roligt, men det har sina sidor det med.
Kunde folk bli upprörda om prognoserna inte stämde?
– Hade man valt det här yrket så fick man stå ut med det, men jag blev alltid trevligt bemött. Man ska komma ihåg att en prognos är en prognos och inget löfte.
Sändningarna var relativt enkla i de första åren.
– I början var det lite besvärligt att växla kartor så det fick ligga en kille under och skjuta på när jag skulle byta. Men det blev bättre sen.
Vad var det roligaste med ditt jobb?
– Det intressantaste var utvecklingen. På 50-talet använde vi oss av en slags dator som var ihopsatt av radiorör, tack vare den gick den att räkna fram prognosen. Allteftersom blev datorerna bättre och utvecklingen gick väldigt fort.
Efter sammanlagt 41 år i SMHI:s och vädrets tjänst rundade Gösta av karriären och familjen flyttade till Sörmland och bosatte sig strax utanför Stigtomta där Gösta bor kvar än i dag, med magnifik utsikt över Kisängsfjärden. Numera ägnar han sig gärna åt att spela bridge eller dyka ner i släktforskningsarkiven. Och på onsdag fyller han 95 år.
– Det känns kanske inget speciellt, men grannar och min dotter kommer hit. Jag får ha lite öppet hus och så blir det smörgåstårta.
