Min morbror Sven föddes 1934 på Ånga gård utanför Nyköping. Dit hade föräldrarna flyttat några år tidigare och anställts som lantarbetare av ägarfamiljen Palme. Pappa Arvid var fördräng och hästkarl och mamma Sigrid fick som de andra statarfruarna hjälpa till med mjölkning och ibland som piga på själva herrgården. Livet på gården var strikt uppdelat mellan ”herrskapsfolket” och lantarbetarna, men ibland luckrades de sociala gränserna upp och på julen blev alla, vuxna och barn, inbjudna till stora mangårdsbyggnaden på julgröt. Då skulle den som fick mandeln hitta på ett fyndigt rim. Om diktarinspiration inte infann sig hos den som ”drabbades” av grötmandeln fanns dock en ofta återanvänd räddningsplanka, har en av Svens äldre bröder berättat: ”I denna gröten finns en mandel och den är köpt i Ånga handel”.

När pojkarna på Ånga skulle sparka boll suddades nog också klassgränserna ut. Fotbollen blev tidigt Svens största intresse och efter familjens flytt till Nyköping 1948 tog intresset fart på riktigt. Nyköpings AIK blev Svens klubb, först som lovande juniorspelare och efter en knäskada som ledare. Efter sammanslagningen med NSK 1966 och klubbens namnbyte till det nuvarande Nyköpings BIS blev Sven lagledare för A-laget under en 10-årsperiod, klubbens hittills mest framgångsrika år, när man spelade i det dåvarande seriesystemets näst högsta division. I Nyköpings fotbollskretsar blev Sven tidigt känd som ”Svalan”. Smeknamnet var från början den äldre brodern Sigurds; han hade rykte om sig att vara snabb som en svala när han jobbade som springpojke. Eftersom båda bröderna var aktiva i NAIK blev det snart så att båda kom att kallas ”Svalan”.

Efter lumpen i flottan var det dags för Sven att bilda familj och 1957 gifte han sig med den glada och livliga Maud och samma år föddes dottern Lena. Som de flesta ungdomar från arbetarmiljö vid den här tiden, började Sven arbeta tidigt och han blev en mångårig medarbetare vid en ramlistfabrik i Enstaberga. De sista åren före pensioneringen arbetade han inom parkförvaltningen i Nyköping.

Jag minns Sven som en omtänksam och vänlig person, som hade nära till skratt. Hans senare år präglades mycket av saknaden efter den för tidigt bortgångna hustrun Maud och av sjukdom. Men dottern Lenas familj med både barnbarn och barnbarnsbarn var förstås en ständig glädjekälla. 

Kjell-Håkan Arnell