Innehållsrik, lärd och lättsinnig – och med en kontinental prägel som är sällsynt i svensk berättartradition. Sådan är Aris Fioretos nya bok "Atlas".
Denna rika blandning av "urkund och fabel" bärs av författarens språkliga briljans och är både kommentar till och fortsättning på hans romaner "Stockholm noir", "Sanningen om Sascha Knisch" och "Nelly B:s hjärta". Det handlar om årtiondena kring förra sekelskiftet och om dess förfärande likhet med vår tid. Man får följa jakten på människans själ, den begynnande rasbiologin och den första striden för de "sexuellt avvikande".
Bokens ramberättelse handlar om arkivarien Iris Frost, som före sin död påstås ha skrivit de medicinhistoriska fallstudier (med utgångspunkt i Fioretos trilogi) som utgör texten i "Atlas".
Påhittade personer agerar med verkliga och forskarnamn och andra ändras frejdigt. Får man göra så? Ja, det tycker jag, eftersom Fioretos avsikt uppenbarligen är en annan än att enbart återge fakta.
Han vill lyfta fram defekta egenheter hos tid och individer. "Hur skulle en människa som Lilly annars bli ihågkommen?" frågar sig Iris Frost. (Lilly Lindeström var offret i det bestialiska Atlasmordet i Stockholm 1932.)
I "Atlas" trängs mord och myter med medicinsk forskning och rena stolligheter. Här finns också täta referenser till ordet "atlas". Inte minst till verket med detta namn från 1500-talet där kartografen Mercator försökte sammanfatta hela den då kända världen. Aris Fioretos å sin sida försöker sammanfatta tiden fram till 1933, då nazisterna tog makten i Tyskland.
Litteratur
Aris Fioretos
Atlas
Norstedt