Krönika Det tog bara några timmar från det att spiran föll ned i det brinnande infernot i Notre Dame till dess att internet fylldes av kommentarer om branden.

De flesta var förstås bestörta.

En kulturskatt har försvunnit upp i lågor. Nästan tusen år av europeisk historia. Tiden var plötsligt ute för katedralen som överlevt två världskrig.

Artikelbild

| Jesper Bengtsson.

Andra kommentarer handlade om återuppbyggnaden, som ska bli av. Men kan det bli som förr?

Nja. Planerna får mig – inte helt rättvist – att tänka på den serbiske borgmästaren Vukurevic. Bosnien-serbiska styrkor bombade just då den vackra medeltida staden Vukovar till grus och aska och när han fick en fråga om saken svarade Vukurevic: ”Vad spelar det för roll om vi förstör Vukovar, vi ska bygga upp det igen. Ännu vackrare och ännu äldre”.

Det går förstås inte att återuppbygga åldrandet i en stad eller en byggnad. Men det går att återskapa bilden av den.

Det är väl just nu det bästa tänkbara alternativet.

Andra kommentarer handlade om att vi inte borde bry oss så mycket. Det är ändå bara en byggnad! Sade några.

Varför fäller vi tårar över lite sten i Paris, när vi inte ens blinkar över förstörda religiösa byggnader i andra delar av världen? frågade sig andra, som omedelbart lade ett post-kolonialt perspektiv på saken.

Jag är inte säker på att det där stämmer.

När det stora nationalbiblioteket i Sarajevo bombades sönder och samman början av Balkankrigen på 1990-talet rasade en hel värld. Biblioteket var en symbol för det mångkulturella Bosnien. För de bosnienserbiska ledarna var det tvärtom en symbol för den muslimska närvaron i landet, och skulle därför raderas ut från jordens yta.

När talibanerna 2001 sprängde sönder flera uråldriga buddhastatyer på landsbygden utanför Kabul reagerade alla andra med avsky.

Det är förstås helt korrekt att vi människor har lättare för att identifiera oss med och sörja katastrofer i vår närhet. Det är mänskligt.

Men de flesta kan också se värdet i kulturhistoriskt viktiga byggnader och minnesmärken i andra delar av världen. De är en del av vår mänskliga historia.

Notre Dame är dessutom förknippad med en av historiens viktigaste antirasistiska och humanistiska böcker: Ringaren i Notre Dame, av Victor Hugo. Hans berättelse om fattigdomen och den romska kulturen utanför de exklusiva kyrkoväggarna har präglat miljoner människors bild av en av vår tids viktigaste frågor.

Den som läser Hugo och tänker på Notre Dame kan rimligen inte vara för ett förbud mot tiggare.

Det måste väl vara omöjligt?

Krönikör Jesper Bengtsson är författare, journalist och ordförande i Svenska PEN-klubben och bosatt i Eskilstuna. Han har även regisserat flera musikaler, bland annat Kolhusteatern.