"Kanske var vår art ansatt av röta från första stund. Kanske blir världen bara äldre men aldrig bättre. Kanske tillåter alla de framsteg vi kallar civilisation oss bara att praktisera vårt släktes ondska på en skala tillvaron aldrig tidigare skådat. Överallt här på öarna blommar sockret längs de dödas diken. Med sockret sötar vi vår föda. Gud hjälpe oss.".
Texten är hämtad ur författaren Niklas Natt och Dags senaste 1700-talsdeckare "1794". På något sätt summerar den andemeningen i den Bellman noir-trilogi som Natt och Dag inledde med den becksvarta debuten "1793" för ett par år sedan. Det är så långt ifrån överdådigt hovliv och tidsenliga upplysningsideal man kan komma. Istället får läsaren stifta bekantskap med de som krälar i stoftet – fångarna på Långholmens spinnhus, de intagna på Danvikens dårhus, slavarna på den svenska kolonin Sankt Barthélemy i Västindien. Med flera. Det är mörkt och skoningslöst, en tillvaro där nöd och förtvivlan överskuggar allt annat.
För undertecknad har jobbpendlingen de senaste veckorna blivit lika mycket en tidsresa in ett oförsonligt 1700-tal som en tågresa genom det sörmländska höstlandskapet. Det går inte att få nog. Trots scener som får det att vända sig i magen på mig har Natt och Dag öppnat en dörr som jag omöjligen kan stänga. Den största behållningen är tidsskildringen, nästan dokumentär i sin detaljrikedom, och inte minst språket. Som motvikt till det mörker som alla karaktärer möter är det genom språket som det största ljusinsläppet kommer – en tidstypisk prosa som skulle kunna kännas dammig och daterad men som snarare angränsar till poesi. Stundtals bland det vackraste jag läst.
Det talas ibland om att nutidens syn på 1700-talet grundar sig på ett stort missförstånd, till följd av att historieskrivningen fokuserat på krig och kungligheter, stora fältslag och upplysningsideal. Med det har bilden av ett överdådigt århundrade vuxit fram när livet för den enskilde medborgaren var precis tvärtom. För att citera historikern Dick Harrison: "1700-talet var ett hemskt århundrade med hög barnadödlighet, låg medellivslängd och hemska sanitära omständigheter". Kanske är det därför som Natt och Dags brutala 1700-skildringar får ett sådant fäste. Förutom de medryckande berättelserna finns det en befrielse, och kanske även någon slags brutal upprättelse, i att 1700-talet kokas ner till det som århundradet i mångt och mycket var. Här finns inte utrymme för glans och överdåd, här färgas tiljorna röda av blod från de som hade det sämst.