Det var så mörkt ute att man knappt kunde skilja på mark och himmel. De tjocka molnen dolde månens ljus och hindrade stjärnorna från att synas. Hade man inte vetat att stjärnorna och månen fanns bakom molnen hade man aldrig kunnat tro att det existerat.
Det enda som hördes va Jennifers steg mot det blöta gruset på den lilla landsvägen som ledde genom skogen. Hon gick så säkert fram på vägen och väjde undan för gropar och vattenpölar. Jennifer visste precis hur vägen såg ut, eftersom att hon gått där ända sedan hon var ett litet barn. Hon hade aldrig varit mörkrädd, men just den här kvällen kände hon ett stort obehag.
Hon stannade och vände sig om. Hon kisade med ögonen för att kunna se något, men det massiva mörkret slukade allt. De hade precis låtit som om någon gått efter henne. Hon stod tyst i några sekunder och väntade, sedan fortsatte hon att gå. Det hade nog bara varit inbillning, vem skulle vara så dum att bege sig ut mitt i natten i en mörk skog?
Det var tre kilometer till det närmsta huset och det var det huset hon var på väg till. Obehagskänsla ville inte försvinna. Det lät verkligen som om någon gick bakom henne en bit bort på landsvägen. Hon stack ner handen i jeansfickan för att få tag i sin mobil men kunde inte hitta den. Jennifer stannade och började söka i den andra jeansfickan samt i jackfickorna men det fanns ingenting. Obehagskänslan gick över till ren rädsla. "Vad är det med mig, jag har väl aldrig varit rädd att gå här själv", tänkte hon.
– Hallå!
Rösten fick henne att hoppa till och skrika rakt ut. Pulsen gick till 180 slag i minuten och det kändes som hennes blod frös till is.
– Härborta!
Jennifer vände sig skrämt om och kunde se ett ljus längre bort på vägen. Ljuset kom från hennes mobil, och hennes mobil låg i en persons hand. Ljuset kom närmre och hon kunde se att det var en kille som höll i mobilen.
– Förlåt om jag skrämde dig, sa han och skyndade sig fram till henne.
– Jag hittade den på vägen och antog att det var din.
Fortfarande alldeles skakig i kroppen sträckte Jennifer fram handen och tog emotmobiltelefonen.
– Tack så mycket. Det är ingen fara, svarade hon och pressade fram ett leende.
– Jag är inte van vid att någon annan går här mitt i natten.
Killen lyfte förvånat på ögonbrynen.
– Jag som alltid träffar människor här ute, sa han.
Han såg att hon inte förstod, att han varit ironisk och sa:
– Nej, jag är ute och letar efter min hund. Nitro försvann för flera timmar sedan och jag vill inte att han är ensam mitt i natten med tanke på vargarna som finns här. Jag heter Christoffer förresten.
Killen sträckte fram handen.
– Jennifer, svarade hon.
– Vad gör du ute såhär dags egentligen, undrade han.
– Jag är på väg till min mormors hus. Det går inga bussar hit ut och jag är van vid att gå den här vägen ensam. Jag tänkte att det inte spelade någon roll i fall att det är mörkt. Ska du åt samma håll eller?
Christoffer nickade och de började gå tillsammans. Ljuset från Jennifers mobil gjorde att hon kände sig lite bättre till mods, men den kusliga känslan ville inte riktigt ge med sig. Plötsligt kom hon ihåg något som hennes mormor berättat. Hon tittade på Christoffer och frågade:
– Var det inte dig som min mormor träffade häromdagen? Hon sa att hon träffade en kille med en stor svart hund som hette Nitro. Du hade hjälpt henne med att bära sopor till soptippen.
Christoffer nickade.
– Det stämmer, sa han.
– Så det är din mormor det? En mycket trevlig dam om jag får säga vad jag tycker. Nitro gillade henne också.
Han log. Jennifer skulle just fråga om Christoffer bodde i närheten av hennes mormor då det hördes ett skall och en stor svart hund hoppade ut bland träden. För andra gången den natten kände hon hur hjärtat höll på att hoppa ur bröstkorgen.
– Nitro, hit, ropade Christoffer.
Den stora svarta hunden kom rusandes mot dem. I munnen höll han något vitt och lurvigt. Jennifer trodde först att det var en hare, men då Nitro kom närmare såg hon vad det var. Det var ingen hare som hängde ut från hans breda käftar, utan hennes mormors katt Tippen. Hon såg in i kattens tomma blick. Hunden släppte ner den livlösa lilla kroppen på marken och gick fram till dem. Nöjt slickade han blod och vita pälstussar från mungiporna och såg uppfordrande på sin husse. Nitro drog upp läpparna och visade tänderna. Det såg nästan ut som om han log mot dem. Jennifer stod alldeles chockad och stirrade på katten. Hon reagerade knappt då Christoffer la en hand på hennes axel och drog henne runt så att de stod ansikte mot ansikte.
– Förlåt, sa han, Nitro hatar katter. Jag vet att det var din mormors katt, jag ber verkligen om ursäkt.
Jennifer svarade inte. Hon kände bara hur tårarna började tränga fram bakom ögonlocken och hon började gråta. Hon vände sig bort från Christoffer och började halvspringa fram längs vägen mot sin mormor. Det var inte långt kvar, bara några minuter. Bakom sig kunde hon höra Nitros grova skall. Det försvann längre och längre bort tills hon inte kunde höra det längre.
Hon kunde nu skymta ljus mellan träden. Det kom från lamporna på hennes mormors hus. Äntligen var hon framme! Frågan var bara hur hon skulle ha hjärta att berätta det här för sin mormor. Skulle hennes mormor verkligen klara av att få höra en sådan nyhet? Att hennes älskade katt blivit ihjälbiten av ett monster tillhund.
– Är det du Jennifer?
Rösten kom inifrån vardagsrummet.
Jennifer slängde av sig jackan och skorna och steg in. Hon torkade snabbt bort tårarna från ansiktet och gick fram till sin mormor som satt i sin gungstol framför den varma brasan i hörnet. I sina händer höll hon en stickning.
– Hej mormor. Ja det är jag som kommer, vem skulle det annars vara? Hur är det med dig?
– Det är bra, sa hennes mormor.
– Men jag är så orolig. Tippen har inte kommit hem ännu. Han brukar aldrig vara ute såhär sent på kvällen.
– Jag måste berätta en sak för dig, sa Jennifer och gick fram till den stora fåtöljen framför vardagsrumsbordet.
Hon snurrade runt den så att hon satt mitt emot sin mormor. Hennes mormor mötte Jennifers blick och flämtade till.
– Vad har hänt Jennifer, dina ögon är ju alldeles röda. Har du gråtit?
Jennifer svalde och började prata.
– Jag är verkligen ledsen, började hon.
– Men jag vet vad som har hänt med Tippen. Han är död. Han blev ihjälbiten.
Hon såg in i sin mormors ögon som fylldes med tårar. Jennifer tyckte sig kunna skymta en glimt av rädsla i dem.
– Jag beklagar verkligen mormor, sa hon tyst.
De satt tysta en bra stund. Sprakandet från brasan och knarret från gungstolen var det enda som bröt tystnaden. Slutligen reste sig Jennifers mormor upp och gick fram till fönstret på andra sidan rummet. Jennifer gjorde samma sak.
– Jag trodde väl inte att det var så snart, mumlade hennes mormor.
– Vadå?
– Ja… ibland händer det saker Jennifer, och ingen vet egentligen varför. Den senaste tiden har det varit många dödsfall här i byn och ingen vet egentligen varför. Alla har dött på olika sätt. Tio stycken är de hittills, och jag tror att jag kommer att bli den elfte. Mycket snart.
Hon vände sig mot Jennifer.
– Mormor, varför säger du så?
– För att alla personer som har dött har haft en sak gemensamt. Åh, jag är så rädd Jennifer, du förstår inte.
– Mormor, vad är det? Berätta för mig!
Nu syntes rädslan tydligt i hennes mormors ögon. Blicken flackade skrämt omkring och vägrade ta fäste vid något.
– De har alla träffat en ung kille med en hund några dagar innan… Och det är bara de personer som har dött som har gjort det, och för några dagar sedan träffade jag denne kille med hunden.
Jennifer såg skräckslaget på sin mormor. Det var ju Christoffer hon pratade om! Plötsligt såg hon hur hennes mormor började skaka i hela kroppen. Hon föll ner på golvet och höll sig om huvudet.
– Aj aj aj, kved hon.
– Gör något Jennifer, det gör så ont.
Jennifer slängde sig ner på golvet bredvid sin mormor och försökte lugna henne, men smärtorna var för starka.
– Mormor, vad händer? Kan jag hjälpa dig på något sätt? Ska jag ringa en ambulans?
Jennifer drog upp mobilen från jeansfickan och tryckte snabbt in de tre siffrorna hon kunnat enda sedan dagistiden. Ingen sändning. Skärmen blinkade till tre gånger och blev sedan svart. Jennifers mormors kvidande gick över till ett högt skrik. Helt hjälplöst såg Jennifer på sin mormor. Efter några sekunder, som kändes som timmar, upphörde hennes mormor att skaka och skriket dog ut. Hon såg till sin förskräckelse hur hennes mormor blev liggandes helt stilla med ögonen tomma och vidöppna.
– Mormor, skrek Jennifer.
Hon skakade om henne men ingenting hände. Hon kände efter pulsen men kunde inte hitta den. Panikslaget sprang hon fram till hemtelefonen som fanns i andra sidan rummet. Hon lyfte upp luren och satte den mot örat. Ingen signal. Jennifer sprang ut i hallen och uppför trapporna som ledde till hennes mormors sovrum. Där fanns en telefon till. Hon slängde en blick i spegeln på väggen bredvid trappan och stannade upp. Var det en skugga av en hund hon just sett i spegeln?
Hon vände sig om och tittade ner mot trapporna. Så slog tanken henne, och hon kunde känna alla hår resa sig på huden. Kalla kårar löpte längs ryggraden. Svimfärdig lutade Jennifer sig mot trappräcket och försökte tänka klart. "Var det inte dig som min mormor träffade häromdagen?". Hon sa att hon träffade en kille med en stor svart hund som hette Nitro. För att alla personer som har dött har haft en sak gemensamt. De har alla träffat en ung kille med en hund några dagar innan...
Plötsligt förstod Jennifer vad som skulle hända. Alla hade träffat denna kille med hunden. Även hon själv.