SN-novellen: Sara Nayoshs "Alltid"

Andrapriset i mellanstadiekategorin i årets SN-novellen gick till Sara Nayosh, årskurs 6 på Bryngelstorpskolan i Nyköping. Här publiceras nu hennes novell "Alltid".

Ett starkt band mellan två systrar blir påtagligt i samband med ett fruktansvärt bombanfall.

Ett starkt band mellan två systrar blir påtagligt i samband med ett fruktansvärt bombanfall.

Foto: Montage

Kultur och Nöje2019-10-21 13:53

Jag sprang ut på gården och ville bara skrika rakt ut. Jag fattar inte att hon är borta. Hon var min syster, min bästa vän. Hur kunde hon lämna mig nu? Nu när kriget håller på att starta. Jag behöver henne. Jag stod på en bergsklippa och hade tänk hoppa, då kanske jag skulle få träffa henne igen. 

Jag gjorde mig redo för att hoppa och avsluta livet här. Men plötsligt såg jag en konstig dimma som kom mot mig. Dimman såg inte farlig ut, den såg faktiskt ganska välkomnande ut. Jag hörde en välbekant röst. En röst som fick mig att känna mig som hemma, en röst som gjorde så att all min ilska bara flög från min kropp. Min systers röst.

“Snälla gör det inte, snälla”.

“Jag finns alltid hos dig”.

“Jag kommer alltid att skydda dig”.

Jag fattade ingenting. Hon finns ju inte kvar längre. Hur kan hon prata med mig? Jag förstod inte om det var i mitt huvud eller om hon pratade med mig på riktigt. Jag ville så gärna hoppa ner, avsluta mitt liv här och börja ett liv med henne igen. Men dimman blev bara tjockare och tjockare. Och till slut insåg jag att hon talade sanning, hon skulle alltid finnas hos mig, alltid.

Jag var på väg tillbaka hem till mamma och pappa. Jag log trots att jag hade förlorat henne, för jag visste att på nått mystiskt sätt skulle hon stanna hos mig. Hon skulle alltid skydda mig, som hon gjorde nyss. Jag var så nära att avsluta mitt liv, men nu inser jag att hon faktiskt finns kvar.

På väg hem till mamma och pappa stannade jag upp vid en blomsteräng. Det var så vackert där. Man kunde se en blandning av lila, rosa och gula blommor. Jag böjde mig ner för att plocka några men när jag plockade den första blomman så började marken skaka. Jag hörde grannarnas skrik, marken som mullrade och sen såg jag den. Den första bomben var på väg! Och den åkte rakt mot mig. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra och jag stod helt stilla i panik, jag darrade i hela kroppen och började tänka att detta var slutet. Den mystiska dimman kom tillbaka och då hörde jag rösten igen.

“Jag kommer skydda dig”.

“Var inte rädd”.

Först trodde jag att hon var helt galen. Hur ska jag försöka att inte vara rädd när bomben kommer? Men ju närmare bomben kom desto tjockare blev dimman och jag hörde hennes röst tydligare och tydligare. Jag insåg att jag faktiskt kunde slappna av, hon skyddade mig. Bomben fick komma om den ville, för hon fanns där.

Jag vaknade i en säng i ett vitt rum. Det såg ut som en sjukhussal, jag tittade snabbt på min kropp men det verkade inte som att jag hade några skador. Jag fattade ingenting, varför var jag då här? Då kom minnena fram igen, bomben, dimman, min syster. Alla de hemska minnena fick mig att vilja skrika, det var så hemskt. Men plötsligt såg jag dem, mamma och pappa! De tittade på mig, jag såg att de hade varit väldigt sorgsna, men sekunden de såg mig rann tårarna och de började le det största leende jag någonsin sett.

– Diana! Du är vaken! Vi trodde vi hade förlorat dig för gott, sa de medan de log. 

Jag såg på dem att de ville krama mig, men de insåg att jag kunde behöva lite utrymme. Men jag fattade fortfarande ingenting. Varför var jag i en sjukhussal om jag inte ens var skadad? Och vad hände med bomben? I samma ögonblick kom en läkare in. Hon hade brunt tjockt hår, och otroligt fina ögon. När jag tittade in i hennes ögon kunde jag se att hon var en vänlig människa som inte ville något ont. Precis som min systers ögon.

Läkaren frågade mig hur jag mådde. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur förklarar man att man ville hoppa ut från ett berg på grund av sorg men sedan ångrade sig på grund av att ens döda syster pratade med en? Och att man sedan blev träffad av en bomb? Precis, det gick inte. Jag sa att jag mådde bra, för jag hade faktiskt inte ont i kroppen överhuvudtaget. Men i huvudet snurrade det som en karusell. 

Läkaren tittade på mig och blev lite förvånad. Hon tittade på flera papper och sedan på mig igen. Läkaren berättade för mig att jag hade haft en otrolig tur, jag hade inte brutit ett enda ben och allt verkade som vanligt. Jag frågade varför jag ens var i ett sjukhus om jag verkade helt normal. Då kom det. Jag hade tydligen varit i koma i sju månader! Men hur kunde jag vara i koma så länge men ändå inte ens blivit skadad. Och varför har min syster inte kommunicerat med mig på sju månader? Hon sa att hon skulle skydda mig? Tänk om någonting har hänt?

Någon vecka senare fick jag och min familj äntligen åka hem. Mina föräldrar gick ut ur rummet och jag blev helt själv i några minuter. Jag tittade ut genom fönstret och tänkte på min syster. Jag ville så gärna att hon skulle prata med mig men ända sen olyckan hade jag inte hört någonting från henne. Hon kanske bara var i mitt huvud. Jag kanske bara ville att hon skulle finnas så mycket att jag hittade på allting själv. Jag gick besviket därifrån. Men sekunden jag tryckte ner handtaget så hörde jag henne igen och samma mystiska dimma kom tillbaka.

“Förlåt att jag inte pratat med dig tidigare”.

“Jag vet att du är sur på mig, allt detta är mitt fel”.

– Hur kan du säga så, sa jag och fick en klump i halsen och jag kände att tårarna var på väg.

"Du är min syster och min bästa vän, allt du har gjort har du gjort för mig. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta, och vi kommer alltid att skydda varandra".

“Alltid”, hörde jag henne säga medan dimman höll på att lätta. Alltid.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!