Riksdagens konstitutionsutskott kritiserar regeringen, bland annat för delar av pandemihanteringen. Utskottet är enigt, vilket visar att här finns en förmåga att höja sig över de enskilda partiintressena.
KU granskar hur regeringen och ministrarna lever upp till uppdragens regelverk. Den så kallade Coronakommissionen har ett bredare uppdrag – och lär komma med än mer och skarpare matnyttig kritik och analys i krishanteringsfrågorna.
I en kris tummas det medvetet på ordinarie styrprocesser. Men hur långt kan det få gå? Regeringen gick för långt i flera fall, menar KU. Det pekas på så kallade tydliga beredningsbrister, kravet på att ha koll på läget. Det pekas också på brister i dokumentationen. Ett exempel är den så kallade pandemilagen. KU noterar att det hade "varit önskvärt att arbetet hade dokumenterats". Jo, det är onekligen så.
Det må vara bekvämt för maktutövare att inte ha så mycket på pränt. Man minskar risken att bli hudflängd efteråt för beslut som fattats mer eller mindre i stunden. Men för den som vill få till en bättre krishantering blir det svårare att identifiera felkällor, kunskapsläge och alternativa vägval. Minns Transportstyrelseskandalen, där det var oklart till och med vad ministrarna hade sagt till varandra eller vem som hade mött vem och var.
Vid omfattande smittskyddsåtgärder tvingas regeringsföreträdare att väga grundlagsfästa friheter mot ett akut behov av medborgarskydd. Tar man i för mycket ska detta vara föremål för kritik. så klart. En tung del av KU-kritiken gäller faktiskt motsatsen. Att regeringen var för passiv ifråga om besöksförbud på äldreboenden, till ett högt mänskligt pris.
Känns KU:s kritik för hård? Ta då ett djupt andetag inför vad coronakommissionen lär komma fram till.