2/2: "Jag gillar att det går snabbt"

Biskop Susanne Rappmann har under sina 28 år som präst lärt sig att stå ut med att konflikter kan behöva tid för att lösas på ett bra sätt. Men privat har hon nog ännu inte tämjt sitt otåliga drag.

2 februari 2020 08:30

Susanne Rappmann blev första kvinnliga biskop i Göteborgs stift när hon biskopsvigdes den 4 mars 2018. Hon minns den dagen väl.

Det var otroligt stort. Jag kände väldigt många känslor, både glädje och oro. Glädje över att få leda en kyrka och bidra med mina gåvor, men också oro för min förmåga att klara uppgiften. Många talade om för mig att jag hade de kvaliteter som uppgiften krävde så jag försökte att lyssna på dem, säger hon i sitt arbetsrum i Göteborg.

Nu har närmare två år som biskop flytt, en tid som hon beskriver som "oerhört glädjefylld och intressant” tack vare alla omväxlande arbetsuppgifter. Men att vara ledare för ett stift med 177 församlingar i Bohuslän, Halland och västra delen av Västergötland är ett omfattande uppdrag, framhåller hon.

Ibland kan det vara svårt. En biskops uppgift är att skapa enhet och verka för att till exempel konflikter inte ska gå i fel riktning. Det kräver eftertänksamhet för det finns inte några enkla svar och det kan ta både kraft och energi, säger hon och fortsätter:
Ofta vill jag lösa saker och ting fort, men jag har lärt mig genom mina 28 år som präst att det inte går att stressa fram bra lösningar. Jag måste stå ut med att det tar tid. Jag har nog blivit visare med åren.

Tog ansvar

Tålamodet som hon mödosamt erövrade under sina prästår är emellertid främst till fromma för stiftet.

Privat vet jag inte om jag har så mycket tålamod. Jag gillar att det går snabbt. 

Susanne Rappmann växte upp med föräldrar och en lillebror i nordöstra Skåne på ett gods där pappa var bokhållare – redovisningsekonom.

Jag var storasyster. Jag var van att kliva fram och ta ansvar.

Också intresse för idrott fanns under ungdomsåren.

Idrottsintresset har präglat mig – jag spelade bordtennis. Jag var en del av en rörelse och jag lärde mig att vinna och förlora.

På gymnasiet gick hon samhällsvetenskaplig linje. Även på universitet var allt alltjämt öppet. Hennes samhälleliga intresse var påtagligt och hon övervägde journalistyrket ett tag. Men kallelsen till prästyrket växte fram med tiden och till slut bestämde hon sig.

Kanske var det Guds vilja.

Lågmäld gudstro

Inte utan att man kan undra om hennes förhållande till Gud.

Som alla relationer förändras den med tiden, men i botten finns en grundtrygghet och en självklarhet i min tro. Min nyfikenhet på livet och samhället finns också i min relation till Gud. Vi har en del att prata om emellanåt…

Har hon blivit frälst?

Min gudstro är mer lågmäld. Det har funnits vissa tillfällen som jag är väldigt rädd om och inte skulle vilja prata bort.

Som präst jobbade hon under många år med personer med funktionsvariation. Det satte djupa spår och möjligen sporrade det i valet av valspråket "Vår Gud bär sår", hämtat från Ylva Eggehorns diktsamling “Till en ny jord”.

Den här tiden färgade mig. Jag lärde mig mycket om livet och om mig själv. Ett samhälle som fokuserar på prestation behöver värna om mångfald och sårbarhet. I ett samhälle där allas röster hörs och alla inte behöver konkurrera om allt, skapas glädje och vänskap. Det gäller att bejaka även den egna sårbarheten.

Behöver egen tid

Arbetet upptar en stor del av livet, det sticker hon inte under stol med.

Som präst lovade jag när jag vigdes att det skulle prägla hela mitt liv. Så är det i högsta grad som biskop också. Men jag arbetar inte 24 timmar om dygnet. Mitt liv består också av annat.
Som vad?
Jag är gift och har både barn och barnbarn. Jag uppskattar att vara för mig själv ibland, vara ute i naturen och träna. Jag spelar rätt lite pingis nu för tiden, men jag tränar på Friskis & Svettis och jag springer.

Som person tror hon sig uppfattas som "ambitiös och noggrann med stor integritet – en seriös person som uppskattar djupa samtal”.

Jag är både social och tillbakadragen. Mitt jobb är oerhört socialt och kräver en förmåga att relatera till andra. Efteråt drar jag mig gärna tillbaka.

Framtidsplanen är att fortsätta på den inslagna vägen.

Om jag har hälsan och kraften så är jag fortfarande biskop om tio år. Det känns rätt spännande att tänka så, säger Susanne Rappmann.
FAKTA

Namn: Susanne Rappmann.

Fyller: 55 år den 2 februari 2020.

Gör: Biskop för Göteborgs stift.

Familj: Gift, två barn, 25 och 27 år. 

Bor: Göteborg.

Så firar hon födelsedagen: “Vi får se.“

Om att fylla 55: “Det känns bra. Jag är glad att jag lever, är frisk, har människor som jag tycker om omkring mig och ett meningsfullt arbete att gå till.“

Värnar om kyrkkaffet: “Otroligt viktigt med socialt sammanhang där människor kan mötas fysiskt.“

Viktigast i livet: “Det är väl de närmaste relationerna och kärleken som finns i det.“

Drivkraft: “Makt i form av möjlighet att påverka och förändra. Det ger mig lust och kraft.“

Favoritmat: “Gärna fisk.“

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Eyal Sharon Krafft/TT