Kan lite samordning ses som ingen samordning? Det är den frågan som Justitieombudsmannen, JO, har att besvara när i ärendet med de sörmländska kommunernas hantering av Sörmlands Medias frågor i våras om smittspridningen inom äldreomsorgen.
I krisen prövas systemen. Det är när mycket händer samtidigt som offentliga funktioner härdas och testas. I en allvarlig kris, hur mycket kan medborgarna hållas utanför?
När öppenhet och integritet ska vägas mot varandra är det ack så lätt att bli överdrivet tilltäppt. Att skydda ett ”vi” från ”dom”. Att medier ses som irritationsmoment, när en granskare försöker granska. Att en ambition att skona den egna verksamheten från kritiska inblickar skulle ursäkta ett åsidosättande av öppenheten i offentlig verksamhet.
JO vill att kommunerna svarar på om det förekom samordning om när och hur Sörmlands Medias begäran skulle besvaras. De dokument som SN och våra systertidningar har fått fram tyder på att någon form av detta ägde rum; en diskussion om hur och när begäran skulle/kunde/borde besvaras, i ett till synes pressat läge.
Nu svarar kommunerna – med ansvariga politikers stöd – att det inte ska ses som en samordning, att var och en agerade helt självständigt. Hur mycket samordning är inte en samordning?
Det är viktigt både för förvaltningen av och förtroendet för allmänhetens insynsrätt att det här blir klarlagt. Förhoppningsvis kommer JO:s bedömning att bidra till en bättre fungerande öppenhet även i kristid.
Det finns en risk att den främsta följden blir att myndigheter bara underlåter att dokumentera hur svårare offentlighetsärenden diskuteras/samordnas över myndighetsgränser. Då är inget vunnet för någon.