Historia skrivs i många små steg. Politikens positioner förändras oftast på samma sätt. Med glidningar, hasningar och dolda justeringar. Till slut är den politiska spelplanen något annat än vad den en gång var.
När Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna i Aktuellt på tisdagskvällen fick prata om sitt gemensamma alternativ till regeringens höstbudget, var det Sverigedemokraternas stora stund. Det var SD-ledarens Jimmie Åkessons leende som var bredast, inte Ebba Buschs (KD) eller Ulf Kristerssons (KD). Den sistnämnde var ersatt av ekonomisk-politiska talespersonen Elisabeth Svantesson (M). Busch och Svantesson blev tv-dramaturgins sidospelare.
Efter att stegvis ha inkluderats i olika politiska beslutsprocesser – allt från den stund då Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjorde upp 2013 om att ändra gränsen för när statlig inkomstskatt skulle tas ut när Alliansen regerade – var SD nu en specifikt prioriterad och aktiv part i en överenskommelse. Så pass att partiet Liberalerna, som sade sig ha svårt att smälta helheten i budgeten, fick stå åt sidan.
Moderaterna och Kristdemokraterna hade därmed öppnat dörren på vid gavel för breda uppgörelser om statens finanser med SD. Det främsta signalvärdet hade förslaget om sänkt bensinskatt med 50 öre. Ett tydligt steg bort från den linje Sverige har för att klara klimatomställningen, minimera beroendet av fossila bränslen och stimulera utvecklingen av hållbara nya lösningar. Det var ingen grön höger som skrev den här budgetreservationen.
Därmed inte sagt att problemet höga bränslepriser är ett försumbart bekymmer. Tvärtom. Det slår hårdast mot den som inte har något val än att köra egen bil. Det drabbar specifikt den som har en begränsad hushållsekonomi i glesbygd och landsbygd. Inte den som bor storstadsnära, med nära tillgång till bussar, tåg eller tunnelbana. En brett sänkt skatt på drivmedel gör ingen skillnad på vem som kör eller varför.
Fossilbaserat bränsle är dyrt, mycket är klimatskatt, och inte bara för privatpersoner. Även samhällsbärande branscher med stora behov av drivmedel ställs inför rejäla kostnadsökningar i produktionen. Sådant kan modifieras med riktade åtgärder, som dieselsubventioner för jordbrukets del, under en omställningsperiod. Hushåll med små marginaler och stora transportbehov för jobb och försörjning, kan vinna på noga justerade reseavdrag. Om målet nu är att minska pressen för de mest utsatta.
Men nej, målet är populistiskt. M, SD och KD låtsas som om den nuvarande ordningen är grön talibanism, och lägger till ett tjofaderittan, rösta på oss. Drag under galoscherna.
Ett valår stundar. SD har inkasserat en strategisk seger, Moderaterna och Kristdemokraterna tar notan för att ge SD:s tankegods utrymme. Exempelvis genom att försvåra för arbetskraftsinvandring, den här gången.
Allt slutar inte där. Partipolitik är en fri, men krass marknad. I bakgrunden har LO börjat nöta på Socialdemokraterna om göra upp med SD för att ännu hårdare motverka arbetskraftsinvandring. Förflyttningar ger andra förflyttningar. SD är inget borgerligt parti, dess populism är vindkänslig – i allt utom i synen på invandrare.
Den som i stället försvarar gröna och liberala värden hamnar i ett svårare läge. Men så är det med värderingar och även med samveten. Det gäller att försvara dessa så länge som möjligt – och samla stöd. Även när andra partier hellre följer ett blött finger i luften.