”Fortfarande” är ett ord Yvonne Lombard ogillar. Det är begripligt. Hur kul är det att få höra om "hur roligt det är att man fortfarande håller på”? Men det är också förståeligt om en och annan blir begeistrad över just detta faktum. Hur ofta får man uppleva en yrkesaktiv skådespelare med en 70 år lång karriär, som har gjort allt från Tjechovs ”Körsbärsträdgården” till ”Raskenstam” och som arbetat med stora elefanter som Alf Sjöberg, Ingmar Bergman, Gustaf Molander och Hasse Ekman?

Regissörsnamnen räknades upp vid Guldbaggegalan 2018, när Yvonne Lombard fick en hedersbagge. Själv tycker hon inte att det hon gjorde med just nämnda herrar var så märkvärdigt. Hon tänker hellre på uruppsättningen av ”Jösses flickor” på 1970-talet, där hon spelade ett hembiträde.

Det var min första proletärroll, innan dess spelade jag bara borgmästarinnor och drottningar, en massa fina damer. Jag vet inte om det berodde på att jag ser snorkig ut, säger Yvonne.
Artikelbild

| Yvonne Lombard är efter 70 år fortfarande yrkesaktiv som skådespelare. "Det hade jag väl aldrig trott när jag började, att jag skulle tycka att det var så kul att spela när jag var 90 år", säger hon.

Krooks roller

När hon funderade på om hon verkligen skulle kunna göra rollen rättvisa svarade regissören Suzanne Osten att visst kunde hon det, ”du går ju som en proletär”.

Sedan vågade jag nästan inte gå mer, för hur jag än gick så måtte det ha sett förfärligt konstigt ut.

Att filma med Hasse Ekman var roligt, och roligast av allt var hans komedi ”Ratataa” med motspelare som Povel Ramel och Martin Ljung. ”Äppelkriget” är en annan filmpärla som hon hade turen att få göra.

Artikelbild

| Roligast var det att filma med Hasse Ekman med motspelare som Povel Ramel och Martin Ljung. Många roller fick hon för att Margaretha Krook var upptagen med annat.

Jag fick den rollen för att Margaretha Krook inte kunde. Många av mina bra roller har jag fått när Margaretha inte kunnat. Med "Göta Kanal" var det också så.

Hon anställdes 1960 på Stadsteatern i Stockholm. Då var hon redan en stjärna, hade etablerat sig som komisk talang bland annat genom filmer med Nils Poppe och Åke Söderblom. Och faktiskt också genom de omåttligt populära reklamfilmerna för Marabou mjölkchoklad, där hon och Sture Lagerwall lockade folk till biograferna med sitt spexande.

Artikelbild

| Arbetet ger henne lika mycket nu som när hon började. ”Jag är så glad och tacksam att jag får roller fast jag är 90”, säger Yvonne Lombard, en av Sveriges mest erfarna skådespelare.

Utvecklas fortfarande

På stadsteatern fick hon en bred repertoar, bland annat som Desdemona i Birgit Cullbergs uppsättning av ”Othello”.

Artikelbild

| Skådespelaren Yvonne Lombard fyller 90 år.

Jag blev strypt av Anders Ek, det var min första allvarliga roll.

Att spela teater då var ett äventyr och så är det fortfarande för Yvonne Lombard.

Artikelbild

| Yvonne Lombard tilldelades en Hedersguldbagge vid Guldbaggegalan 2019 på Cirkus.

Man lär sig lite mer för varje föreställning. Det är konstigt att man utvecklas fortfarande och när man är färdigutvecklad, då är man död.

Veckan efter Yvonne Lombards 90-årsdag skulle hennes make, författaren och poeten Lennart Hellsing, ha fyllt hundra. Firandet pågår med pompa och ståt, Yvonne har läst hans dikter i Blå hallen och ledde champagneskålen när en mässingsplakett sattes upp vid deras bostad.

Artikelbild

| Veckan efter Yvonne Lombards nittioårsdag skulle hennes make, författaren och poeten Lennart Hellsing, ha fyllt hundra. De levde ihop i drygt sextio år och fick fem barn tillsammans.

De levde ihop i drygt sextio år och fick fem barn (som togs om hand av Yvonne och diverse barnflickor medan Lennart satt och skrev).

Hamnade i skuggan

De stöttade varandras konstnärskap men var också varandras motpoler, han tystlåten och en ensling, men samtidigt flamboyant i sina orange kostymer och sin briljans, en person som alltid drog till sig uppmärksamheten när han kom in i ett rum. Yvonne är utåtriktad och social, men hamnade ibland i skuggan av sin man som stod i centrum även hemmavid.

Men jag beundrade honom väldigt. Han var ingen beundrare, just. Men jag hade ju teatern. Så applåder och bekräftelse fick jag ändå.

Hennes födelsedag inleds passande nog på teatern, där hon spelar ännu en föreställning av ”Och så levde de lyckliga”. Den har gått på Soppteatern senaste året och är nu förlängd in på hösten. Och arbetet ger henne lika mycket nu som när hon började.

Men det här är ju inte att arbeta, det är att leka. Och det hade jag väl aldrig trott när jag började, att jag skulle tycka att det var så kul att spela när jag var 90 år.