Insändare ”Kommentar” på artikeln med personalchefen Henny Larsson om sjuktalen i Oxelösunds kommun. Säg att du ska jobba 13-21 med två ovana vikarier som knappt har satt sin fot på din avdelning och dessutom har ingen av dom delegering och får ge medicin. Du måste därför ge alla 13 boende sina mediciner, du måste också vägleda och förklara för vikarierna vad dom ska göra och ibland hur dom ska göra.

Att till exempel jobba på en demensavdelningen kan va ett påfrestande jobb men väldigt roligt också! Du vet aldrig vilka situationer eller vad du kommer mötas av.

Agda letar efter mor och far, en annan ska gå till jobbet. Du behöver avleda och få dom boende att känna sig trygga och därifrån kan kvällen bli fin.

Men eftersom du inte har tid att sitta ner och prata med Agda och stilla hennes oro blir hon ännu mer ledsen och på så sätt smittar hennes oro över sig till resten av dom boende.

En dag ringer dom från jobbet och frågar om du kan komma och jobba extra. Självklart ställer du upp för du vill inte att någon annan ska behöva ha det som du hade det häromkvällen.

Så här fortsätter det vecka efter vecka. Dina lediga dagar har bara blivit färre och färre så du är mer trött och grinig och ditt mående kommer smitta av sig på din familj och det blir en tråkig och dålig stämning hemma.

Så nu frågar jag dej: Vill du ha en glad familj som mår bra och ler? Vill du att dina boenden ska få leva värdigt och känna sig trygga? Vill du komma till jobbet och mötas av positivitet från dina kollegor? Just precis det vill jag med!

Men din arbetsplats har kört slut på dig. Du mår inte bra och du orkar helt enkelt inte mer. Ska vi nu istället säga att det beror på din bristande fritid?

(Måste bara förtydliga att alla vikarier är toppen och att dom alltid ställer upp även fast dom får hoppa in och jobba på en avdelningen dom aldrig varit på)