Det finns minst en länk mellan de många sprängdåd som har drabbat Sverige och plundringsförsöket i järnåldersgravfältet vid Krikonbacken (SN 7/11): behovet av kommunikation med medborgarna, vars ögon är fler och många gånger uppmärksamma på de små detaljerna. 

Att sätta människors liv på spel är förstås någon annat än att förstöra eller skada kulturarv, men problemen formar delar av en helhet. På en presskonferens i onsdags beskrev rikspolischefen Anders Thornberg de många sprängdåden i landet som en väldigt allvarlig utveckling.  Riskerna växer med varje ny explosion. Kriminella med sprängmedel kan ställa till med stor skada. Och precis som med fler skjutvapen i kriminella miljöer har sprängdåden en direkt samhällsskadande effekt utöver förstörelsen och faran.

Ett vandaliserat kulturarv – tjuvar som gräver i tusenåriga gravhögar eller stjäl från kyrkor eller museer – får inte en lika direkt effekt, men över tid är även det samhällsskadligt. Trygghet och tilltro undermineras - och ersätts av tystnad. 

I bland handlar det om att få medborgare som ser och vet men inte vågar säga något, att prata med polisen. I andra fall handlar det om miljöer där ordinarie myndighetsmakt inte har koll, men att känna som medborgare att det är värt att höra av sig.

Allt bygger på en förtroendefull relation mellan medborgare och våra myndigheter med ansvar för samhällsskydd och ordning. Det ska inte finnas frizoner för kriminalitet. Inte i utanförskapsområden, i sommarstugor och kursgårdar eller i kulturarvets sevärdheter.

Den som larmar polisen ska känna att uppgifterna tas på allvar. Återkopplingen till medborgaren får inte underskattas. I detta spelar inte minst en mer effektiv bekämpning av mängdbrottsligheten in. Om fler medborgare ser att larmet om inbrottet eller vandaliseringen också leder till gripanden och domar, då ökar tilltron till att den egna insatsen gör nytta för fler.