Det förnybara i svensk elproduktion puttrar på i rätt riktning, men Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna blundar på det ögat.

Svensk energipolitik står på stadiga ben, uppgörelsen behöver värnas, inte vältas. I riksdagen finns ett brett parlamentariskt stöd, där såväl Socialdemokraterna som Moderaterna har tagit ansvar, tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Utanför står Liberalerna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, av olika skäl.

I en debattartikel i DN (28/11) talar M, KD och L närmast i tungor för att pressa in mer kärnkraft i överenskommelsen, på skattebetalarnas bekostnad. Så pass mycket att blotta existensen av andra energislag förtigs. Det blir nyanslöst. Den som vill tala sig varm om framtidens behov av kärnkraft måste vara smartare än så.

I det här läget är det bekvämt för regeringen att sitta still i båten. Den energipolitiska uppgörelsen håller, och den ger effekt i form av växande tillskott från förnyelsebar energi. 

 

Överenskommelsen utesluter inte kärnkraft, inte ens nya reaktorer. Även om två av fyra reaktorer i Ringhals nu ska avvecklas efter ett beslut av ägarna. Den rådande överenskommelsen ger ett utrymme för nybyggnation av reaktorer som ersättning för uttjänta, till ett tak på tio stycken. Det är inte få. 

Kärnkraftsproducenterna bedömer om det är värt investeringskostnaden. Hittills har ingen dragit den slutsatsen. Överenskommelsen har dock ett mål om att ha ett helt förnyelsebart energisystem från 2040, då stängs kärnkraften ute. Detta kan och bör omprövas, om energibehoven växer mer än vad de förnyelsebara energikällorna mäktar med att leverera. 

Omställningen för att motverka klimatförändringar gör att behovet av el lär växa. Kärnkraften förbrukar visserligen uran, men den har inte utsläpp som aktivt bidrar till klimatförändringarna, likt kol och olja. 

 

Ju mer elproduktion som kan levereras från sol, vind, bioenergi och vattenkraft, desto färre kärnkraftverk kommer att behövas. Och hushållens förnyelsebara egenproduktion kan mycket väl växa – också. Därmed inte sagt att kärnkraften helt kan uteslutas. Det får gärna forskas på effektivisering, för mer effekt ur mindre mängd uran och mer kraft ur använt kärnbränsle. Eftersom uranet bland annat importeras från Ryssland är det däremot klokt att inte försätta sig i ett ökande ensidigt beroendeförhållande. Sverige kan bättre.

Kärnkraften kan behövas även efter 2040 i någon form, exempelvis som back up tillsammans vatten och bioenergi, där sol och vind inte kan leverera. Energiöverenskommelsen kan alltså komma att behöva uppdateras. Men så länge den förnyelsebara produktionen växer är det missriktat att som M, KD och L  –  med ivrig uppbackning från SD – framställa det förnyelsebara som ett hinder eller problem. 

Det förnyelsebara är en tillgång i alla former, oberoende av kärnkraften. Därför är det lite väl ostrategiskt av uppeldade kärnkraftsvänner att gå på om kärnkraftens förträfflighet - utan att erkänna att en stor förnyelsebar produktion är bra, kanske även strålande. Om nu huvudmålet är en hållbar, omfattande inhemsk energiproduktion. 

 

Håll ihop om energin. Det eller de partier som aktivt spräcker enigheten, långsiktigheten i energiöverenskommelsen kastar ut elmarknaden i osäkerhet. Det lär ge få vinnare och stöka till det i onödan för den del av svensk industri som behöver mycket el för sin produktion.