Hemmasittarna kan kosta 30 miljarder

De flesta grundskoleelever har någon gång inte velat gå till skolan. Det kan bero på att man inte har pluggat till ett prov, ska hålla föredrag eller bara har drabbats av tristess.

18 mars 2019 17:35

Resultatet är att en del skolkar, vilket inte är okej. Men den sortens frånvaro är rätt enkel att åtgärda.

När det handlar om barn som Peter och Hilda, som tidningen skrev om i går, är det en annan sak. Båda har autism, vilket ofta betyder att eleven behöver särskilt stöd. Det kan handla om tillgång till en assistent, undervisning i en mindre grupp eller att anpassa skolgången.

Däremot är det inte ett alternativ att skolpliktiga elever blir så kallade hemmasittare. Det gäller oavsett om skolfrånvaron beror på att barnet har en diagnos, som gör att hen inte klarar av en vanlig skoldag, eller om den bottnar i någonting annat, som mobbning eller problem hemma.

Oavsett orsak är det skolans ansvar att se till att eleven kan fullgöra sin skolplikt och tillgodogöra sig utbildningen, och här finns stora brister. Det visar Skolinspektionens granskning från 2016, där det framgår att skolor gör en hel del för att hjälpa ”hemmasittarna”. Däremot gör de inte rätt saker i rätt tid.

Redan i årskurs fyra eller fem, ibland ännu tidigare, har det i regel funnits tecken på att något inte står rätt till. Men först när eleven når de högre årskurserna börjar problemen tas på allvar. Då har det dock gått så långt att det är en betydligt större utmaning att få de frånvarande att komma tillbaka och de ligger inte sällan långt efter sina klasskompisar.

Ett annat problem, som beskrivs i granskningen, är att många skolor snabbt bestämmer sig för en lösning, utan att först ta reda på de bakomliggande orsakerna. Det betyder att skolorna mycket väl kan uppleva att de har gjort allt de kan, men eftersom åtgärderna inte har utgått ifrån det egentliga problemet har de inte fått avsedd effekt. Och det är en gåta varför skolorna använder sig av de olika kompetenserna i elevhälsan i så begränsad utsträckning som de enligt granskningen gör.

Att kunskaperna om ”hemmasittarna” är bristfälliga är på många sätt märkligt, för det är ingen marginell grupp. Enligt Skolinspektionens kartläggning har cirka 20 000 elever en frånvaro som innebär risk för skolmisslyckande och framtida utanförskap (2016). När Kalla fakta granskade fenomenet fick journalisterna med hjälp av SCB fram att minst 5 500 barn hade en frånvaro som är längre än halva höstterminen 2017 eller fler än fyra sammanhängande veckor under samma period.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson, som har tagit del av Kalla faktas siffror, menar att dessa barn i förlängningen kan kosta mellan 20 och 30 miljarder kronor om man räknar med att de inte tar sig in på arbetsmarknaden. Det vore inte bara en stor förlust för de enskilda, utan även för statskassan och samhället som helhet.

Därför måste situationen för elever som Peter och Hilda få en långsiktig lösning. Det håller inte att en mellanstadietjej ibland är i skolan hela dagen, ibland någon timme och ibland inte alls. Lika lite fungerar det i längden att kommunen deltidsanställer en mamma för att hjälpa en grundskoleelev med skoluppgifterna, eftersom han känner att han bara mår bra när han inte behöver vara i skolan alls.

Utifrån dagens situation är det mycket möjligt att ovanstående är de minst dåliga lösningarna för just Peter och Hilda, men det är inte samma sak som att de är bra.

De tusentals ”hemmasittarna” ska ges förutsättningar att vara i skolan hela dagarna och det är lärarna och skolan, inte föräldrarna och hemmen, som måste ta ansvaret för att alla barn ska kunna fullfölja sin skolplikt.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!