Moderaterna ska vara den självklara regeringsbildaren 2022, sade partiledaren Ulf Kristersson när partiets stämma inleddes i Västerås. Jojo, det är en sak att kalla sig statsministerkandidat, en annan att visa att det finns fog för detta.
Det handlar om var och hur Moderaterna placerar sig i strategiska politikområden. Det handlar om vilka vänskaper som etableras och utvecklas, vilka som tunnas ut eller avvecklas. Till det krävs en förmåga att konstruktivt manövrera när valresultatet väl är klart. Hur och med vilka?
Regeringsförhandlingarna förra vintern slutade i en förlorad chans för Moderaterna och en söndrad Allians. Det blev en lektion i hur illa det kan gå när två partier - M och Centerpartiet - helt pratar förbi varandra. Må det vara medvetet eller omedvetet. Det hade krävts uppoffringar som ett eller båda partier inte var redo att göra. Den tidigare goda smidigheten i Alliansgemenskapen blev på så vis till en belastning när terrängen visade sig mer riskfylld. Samtidigt som Socialdemokraterna var redo att svälja stora sakpolitiska förluster för att få ha makten.
Tidigare maktskiften till borgerlig fördel har byggts på ett bärande faktum: att partiledarna för Moderaterna och Centerpartiet har kunnat förstå och i rimlig mån lita på varandras besked och positioneringar. Är det så att M i nuläget tror sig kunna komma runt detta till 2022? Att historiska lärdomar inte längre gäller?
För Moderaternas del står kampen om rösterna numera mer om väljare med en konservativ grundsyn än väljare med en storstadsliberal identitet. De senare har Moderaterna tidigare konkurrerat med Liberalerna om i första hand, på senare år i även med Centerpartiet i viss mån. Ju längre M dras åt det socialkonservativa hållet – i konkurrensen med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – desto större blir avståndet till Liberalerna och Centerpartiet. Liberalerna har under Nyamko Sabuni har dock försökt manövrera sig mer åt höger än där Jan Björklund lämnade av. Detta har i alla fall Moderatledningen uppfattat.
Makt kostar, för den som vill ha det. Det är på den punkten Kristersson har allt att bevisa. Stämman ska bland annat ta ställning till ett slöjförbud i skolan, förbud mot omskärelse för pojkar och förbud mot böneutrop. Hur mycket får makten kosta? Hur mycket av det liberala idéarvet kan offras?
Det tål att noteras att Kristersson gärna lyfter fram kärnkraftspolitiken, ett område där det finns en närhet med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna (DN 15/10). Den breda blocköverskridande energipolitiska uppgörelsen som nu gäller kom till ett högt pris för Centerpartiets del, i rimliga spelregler för fortsatt kärnkraft. Men det har också gjort Centerns position till central, inte Moderaternas.
Det sällskapssökande i kärnkraftsfrågan som nu upptar Kristerssons strategiska intresse, verkar vara målet för ett nytt regeringsunderlag. Utan Centerpartiets inflytande, men med Sverigedemokraternas. Satsar Kristersson verkligen allt på det kortet?