När Sabuni valdes till partiledare häromveckan påstod flera debattörer att den svenska socialliberalismens dagar var räknade. Per Gahrton, en sedan länge avhoppad folkpartist, kallade det för ett svek mot dem som anser att det behövs ett socialliberalt parti i Sverige. Martin Klepke, politisk redaktör för tidningen Arbetet, påstod att valet av Sabuni betyder att det snart finns fyra konservativa partier i riksdagen.

Att Sabuni målats upp som ett högerspöke säger dock mer om Gahrton, Klepke med flera än om henne själv. Det är självklart att det ligger i miljöpartisters och socialdemokraters intresse att Liberalerna samarbetar vänsterut snarare än högerut. Om man är socialliberal avgörs det dock inte av hur man förhåller sig till andra partier, utan av hur man gör avvägningar mellan hur mycket politiken respektive människor själva ska bestämma.

Som Adam Cwejman skriver i Göteborgs-Posten (26/6) grundar sig den svenska socialliberalismen i insikten att alla samhällsproblem inte kan lösas genom låga skatter och en begränsad stat. Den mångårige folkpartiledaren Bertil Ohlin brukade avfärda det han kallade ”direktörsfrihet”, en politik förbehållen personer med privilegier. Bengt Westerberg, en annan gammal folkpartiledare, var en av de främsta förespråkarna för marknadsliberala reformer och valfrihet i välfärden. Samtidigt var han ansvarig för LSS-reformen för personlig assistans och införandet av en pappamånad i föräldraförsäkringen.

Det är i denna tradition Sabuni tar avstamp. Få kan tvivla på hennes förståelse för näringslivets villkor efter åren som hållbarhetschef på teknikföretaget ÅF. Hennes Almedalstal tyder på att hon förstår att företags tekniska lösningar spelar en avgörande roll för att bemöta problem som klimatförändringar. Dessutom finns det få svenska politiker som är bättre rustade att bemöta Sveriges stora problem – hederskultur, radikalisering, människor som fastnar i utanförskap – än just Sabuni, som jobbat med dessa frågor även när det inte varit populärt.

Det finns utrymme för ett socialliberalt parti i svensk politik. Medan Moderaterna och Kristdemokraterna gått högerut saknar Centerpartiet stark förankring i socialpolitiska frågor. I den mån det finns ett liberalt block – Sabuni själv menar att hon förutom sitt eget parti står närmast C – skulle Liberalerna kunna hitta en egen plats, särskiljd från Centerpartiets. Liberalerna har ett socialliberalt arv att värna och anpassa till en ny era. Med Sabuni som partiledare kan Liberalerna ta sig an ett nytt socialliberalt uppdrag: se till så att utanförskap inte går i arv och att varje person i Sverige kan bli sin egen lyckas smed.