Inför Ebba Busch Thors tal i Almedalen har Kristdemokraterna upplevt en hel del sjögång i opinionen. Tidigare i våras var det storslagen Ebba-effekt och bra siffror, medan mätningen efter valet till EU-parlamentet visade att de tappat en del av den uppgången. Nu är opinionsmätningar något som alltid varierar, vilket inte nödvändigtvis måste hänga ihop med förändringar i politiken, och som man inte ska tilldela allt för stor betydelse såhär med många år kvar till valår. Men givetvis kommer många både innanför och utanför partiet att spekulera om vad de här förändringarna beror på.

Ett svar är debatten om abortfrågan. Inför valet till EU-parlamentet sattes mycket ljus på hur partiets dåvarande toppkandidat Lars Adaktusson hade röstat i frågor som relaterade till om parlamentet skulle markera mot olika ärenden relaterade till abortfrågan. Adaktusson poängterade att hans ställningstagande hade att göra med att han inte tyckte EU-parlamentet skulle uttala sig om den typen av frågor alls, men kritiken blev ändå hård. KD blev tillslut även tvungna att inte låta honom få förnyat förtroende för att markera att hans linje inte gällde för hela partiet.

Det kan mycket väl vara så att abortfrågan blev en bock om foten för KD. Nu verkar vårens kontrovers kring detta framför allt gällt en enskild representant som tog ut svängarna mer än partiet sanktionerat. Abortfrågan kan ändå stå som en symbol för den eviga frågan om huruvida det finns en konservativ minoritet i Sverige som söker ny partitillhörighet. Läser man den allmänna debatten går det lätt att få intrycket av att abortfrågan är kontroversiell, men faktum är att en nyligen genomförd undersökning visar att 90 procent av svenskarna tydligt ställer sig bakom vår lagstiftning. Detta är något som kan vara fallet för fler ”konservativa” frågor, då det finns debattörer som får frågorna att verka aktuella och omstridda. Faktum är att ytterst få svenskar på allvar skulle vara beredda att rösta efter dessa. Även Busch Thors utspel om ”kristna värderingar” kan verka intressant, emellertid är det tämligen få svenskar som säger sig vara troende kristna.

Visst, det kan finnas en verkligt konservativ grupp att hämta på runt tio procent, och det kanske är en storlek som KD är nöjda med. Men då kommer det krävas medvetet arbete från dem för att förstå dessa personer och vad som verkligen får dem att rösta på ett visst parti. Det kräver i sin tur mer genomgående arbete med att exempelvis kartlägga den gruppen, något som ett litet parti som KD inte alltid har resurser till.

Vill KD bli det tydligaste och mest attraktiva konservativa alternativet har de en del arbete kvar att göra. Det är inte säkert att de frågor de själva tror på kommer dra mest väljare. På vägen dit är risken stor att de fortsätter gå på en del politiska minor likt abortfrågan.

Hanna Marie Björklund