Mittenpolitik i vid bemärkelse har fått stort utrymme i den uppgörelse som Centerpartiet och Liberalerna har med regeringens två partier. De 73 punkterna i januariavtalet kommer att färga mandatperiodens budgetar. Så fungerar parlamentarismen, den som vill ha makten och inte kan ta den utan hjälp får betala ett pris. C och L satte prislappen som regeringen Löfven ska betala: ett antal uttalade reformer med gröna och liberala värden.

Samtidigt kommer intressanta siffror från den nationella SOM-undersökningen, gjord under valåret 2018. Den visar att andelen väljare som ser sig som "varken höger eller vänster" har minskat. Från drygt 30 procent till 26 procent av de tillfrågade. Det bör vara en bekräftelse på på hur samhällsdebatten har blivit mer polariserad och att detta har påverkat partiernas positioneringar redan i valrörelsen. Det här är effekter som föregick vinterns kohandel om regeringsmakten.

För den som bläddrar vidare i SOM-mätningen Svenska trender 1986-2018 ser att en sannolik förklaring den minskade trängseln i mitten är att de moderata och kristdemokratiska väljare i högre utsträckning i dag betecknar sig som höger. När folket får placera partierna i relation till höger/vänster och varandra, har avståndet ökat mellan C och L å ena sidan och M och KD å den andra. Inga stora skiftningar, men likväl.

Makten är på mittpunkten. Vi får alltså med nuvarande regeringsunderlag en hel del mittenpolitik, och det med färre ”mittenväljare” än tidigare. Detta ska inte övertolkas. Positioneringar i höger och vänster är inte enbart följder av en analytisk bedömning, mycket är känsla också. Även om färre moderater eller kristdemokrater än för några år sedan ser sig själva som mittenväljare, kan mycket av de tidigare sakpolitiska uppfattningarna finnas kvar. Om man skalar bort den i nuläget hårdkryddade retoriken.

Olof Jonmyren