Att vara partiledare för partiet Liberalerna är på många sätt ett omöjligt uppdrag. Den som får uppdraget kommer antagligen inte att bli uppskattad ens av de egna. Det hör till att en eller flera högljudda falanger tycker att han eller hon gör det mesta fel, väljer fel eller drar fel slutsatser.

Med ideologin liberal kommer kluvenheten, sägs det, och det finns inget parti som är mer kluvet än Liberalerna. Linje Björklund har sina uppbackare. Linje Leijonborg hade sina. Och en gång i tiden hade Linje Westerberg sina. Precis som de har och hade sina kritiker. Björklund har fått skäll för katederns kadaverdisciplin, Leijonborg för förslaget om språktest för medborgarskap och Westerberg sågs som för sossevänlig. Det är svårt att göra liberaler nöjda. Räkna med att det blir ett himla liv även om Nyamko Sabuni, som nu officiellt har lanserat sin kandidatur för att bli Jan Björklunds efterträdare. Liberalerna har inte haft en kvinna som partiledare sedan Maria Leissner, 1995-1997.

Som väntat kom de första inslagen i mediebevakningen att fokusera på hur Sabuni ser på SD. Hon valde tydligt att rikta bort sprängkraften i frågan, genom att ställa sig bakom punkterna i uppgörelsen med regeringen men samtidigt tala om behovet av "realistisk solidaritet". Motståndet mot antiliberala krafter är en relevant fråga för den som vill driva liberal politik, men vare sig Centerpartiets eller Liberalernas partiledare kan låta sig definieras och begränsas av en enda politisk-strategisk problematik. C och L sitter i en rävsax, mellan en socialdemokrati som man inte vill ge mer makt och ett Moderaterna som har svagare motståndskraft mot SD än vad C och L har.

För en del liberalpartister är borgerligt samarbete något obekvämt, för andra liberalpartister är kopplingarna till den socialdemokratiska rörelsen passé sedan närmare hundra år. Konflikten är inbyggd i partiets DNA, men till saken hör dess partiets väljare drar mer åt höger, än vad partiets företrädare brukar ge sken av. En partiledare som lutar åt vänster riskerar att tappa inte minst storstadsväljare åt höger.

Ska Sabuni bli partiledare måste hon få diskussionen att handla om mer än vilka partier som Liberalerna vill och kan samverka med. Hennes programförklaring i partitidningen Nu har en bred träffbild: social reformvilja, forskning och folkbildning, ekonomi, miljö och antirasism. Där lär konkurrenterna, typ Erik Ullenhag om han vill, också finnas.

Den stora frågan är vad som krävs inom partiet för att hitta en väg för Liberalerna bort från fyraprocensspärren. Redan där lär oenigheten att vara stor nog.