Många har en åsikt om vad som krävs för att hjälpa fattiga länder, men få har mer än några anekdotiska belägg för sina åsikter. Effekterna av missriktade insatser är som bäst bortslösade resurser, men det finns också många exempel på där bistånd och andra hjälpinsatser på längre sikt förvärrat problemen genom att slå sönder lokala institutioner och företag.
Nationalekonomerna Abhijit Banerjee, Esther Duflo and Michael Kremer har under decennier arbetat med att svara på frågan hur man effektivt hjälper fattiga länder genom systematisk och experimentell forskning. Genom storskaliga experiment ute i verkligheten har de trovärdigt kunna visa på vad faktiskt som gör skillnad och ej. Det har satt en helt ny standard för forskning om fattigdomsbekämpning, vilket gjort dem till mycket värdiga mottagare av 2019 års nobelpris i ekonomi.
För att med säkerhet kunna säga något om effekten av en åtgärd räcker det inte med att jämföra en grupp innan och efter åtgärden. Då tid ofta har förflutit kan eventuella effekter ha orsakats av helt andra faktorer. Därför krävs det randomiserade experiment med kontrollgrupper. Det innebär att de som behandlas eller utsätts för åtgärden slumpmässigt väljs ut från en större grupps, som de sedan jämförs med. Det är precis vad pristagarna gjort med insatser i fattiga länder.
I ett uppmärksammat experiment undersökte Banjerjee och Duflo hur man enklast ökar vaccinationsgraden genom ett experiment ute på den indiska landsbygden. Traditionellt sett har vaccin getts ut på vanliga vårdcentraler. Slumpmässigt valde forskarna ut vissa byar som fick besök av mobila vårdcentraler. Där ökade vaccinationsgraden från 6 till 18 procent. Den största förbättringen skedde dock i de byar där föräldrarna som vaccinerade sina barn även fick en påse med linser. Där ökade vaccinationsgraden till hela 39 procent. Då de flesta kostnader för programmet var fasta innebar det att kostnaden per vaccin minskade, trots att man även delade ut mat.
Det är bra att utvecklingsekonomin och de stora framstegen som skett där uppmärksammas. Få frågor är antagligen så viktiga som att minska fattigdomen och öka egenmakten i de fattigaste länderna. Samtidigt finns det mycket att lära i resten av världen. Det är inte bara i fattiga länder man genomför dyra satsningar utan ordentlig uppföljning eller belägg för de faktiskt uppnår vad de ska.
Pristagarnas forskning belyser därmed inte bara vikten av genomtänkt politik i fattiga länder, utan i hela världen. Otroliga resurser läggs varje år på reformer och program som syftar till att förbättra människors liv. Men utan ordentlig uppföljning riskerar de, precis som bistånd, att göra mer skada än nytta. Även i Sverige skulle vi tjäna på att först implementera nya reformer i mindre skala för att på riktigt kunna utvärdera dess effekter innan de införs brett. Det skulle ställa högre krav på långsiktighet i politiken, men de positiva effekterna skulle kunna bli omfattande.