I förra veckan släppte Kristdemokraternas partistyrelse sitt landsbygdsprogram inför partiets stämma. Partiledningen inleder programmet med att fastslå skillnaden i ”livsstil, värderingsmönster och materiella intressen mellan storstadsbor och landsbygdsbor skaver allt mer”, och går vidare med att föreslå högre bidrag, lägre skatter och färre regler på landsbygden. På så sätt är det väldigt likt den landsbygdspolitik som Centerpartiet annars varit de starkaste förespråkarna av.

Att KD, som faktiskt har större stöd i städer än utanför, har valt landsbygd som en prioriterad fråga inför sin stämma är på sätt och vis en naturlig fortsättning på mantrat om att man ska ”ta folks oro på allvar”. Folk på landsbygden verkar missnöjda, och KD vill nu sälja in sig som de som verkligen tar dem på allvar. Även bensinupproret och diskussionen om stigande drivmedelspriser lär ha gjort sitt för partiets prioriteringar. 

 

Motsättningen mellan storstäder och landsbygd är dock starkt överdriven. En majoritet av Sveriges befolkning bor varken i storstäder eller på landsbygden. De flesta bor i små eller medelstora städer som Nyköping, Eskilstuna eller Kopparberg. Skillnaden i värderingar är också förvånansvärt små. Enligt Jonathan Wennö på opinionsföretaget Kantar Sifo skiljer sig förtroendet för myndigheter eller politiska partier inte nämnvärt mellan storstäder och resten av landet. 

Även valresultaten är förvånansvärt stabila. Centerpartiet fick i valet 2018 lika stort stöd i Stockholm som i resten av landet, och Sverigedemokraterna var bara några procentenheter lägre i Stockholms län jämfört med landet i övrigt. 

 

Människor, oberoende var i Sverige de bor, vill rimligen ha ungefär samma sak. Ett jobb att gå till, en bra skola för sina barn, en sjukvård som fungerar när man behöver den och en polis som kommer när man ringer. Här är de olika delarna i Sverige är också beroende av varandra. Att det finns få vårdcentraler och postkontor på landsbygden är inte ett problem, så länge de finns kvar i den närmaste tätorten. På samma sätt finns det få stora sjukhus i små städer, vilket inte blir ett problem så länge vården på närmsta sjukhus går att lita på.

Att reducera problem inom sjukvården, skolan eller polisen till en konflikt mellan stad och land är att blanda bort korten, och på så sätt ett sätt för politiker att undvika att ta sitt ansvar för problemen. Det här är så klart partierna medvetna om. I sitt program tar KD:s partiledning också upp dessa problem. Men till skillnad från andra frågor där man är nere på detaljnivå, så nöjer man sig med att konstatera att ”primärvården ska stärkas i hela landet” och att man vill stärka ”polisens lokala förankring”. Lätt att säga, men svårare att genomföra.

 

Sverige är ett stort land, men livsstil, värderingsmönster och materiella intressen skiljer sig faktiskt inte märkvärt mellan landets olika delar. Det parti som verkligen vill att hela landet ska kunna växa och leva gör klokt i att bejaka det som förenar, hellre än att med ljus och lykta söka motsättningarna.