SD växer för att de är emot

Sverigedemokraterna är bättre på att vara emot än vad Socialdemokraterna är på att vara för.

Sverigedemokraterna har opinionsvind i ryggen. Jimmie Åkesson tar fler oppositionspoäng - med få eller inga egna förslag - än vad Socialdemokraterna visar att de kan regera.

Sverigedemokraterna har opinionsvind i ryggen. Jimmie Åkesson tar fler oppositionspoäng - med få eller inga egna förslag - än vad Socialdemokraterna visar att de kan regera.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Ledare2019-11-23 05:20
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

I helgen kongressar Sverigedemokraterna på sina landsdagar. Dagen före hade Socialdemokraterna kallat egna partitoppar till ett krismöte. Det är en god illustration av opinionsläget. SD har medvind, S motvind, trots att S är största parti. Med historien som måttstock är det utan tvekan så att SD har opinionssiffror som är oerhört starka och S har flera decennier av successiv tillbakagång att brottas med.

Det är ett strålande läge för partiledaren Jimmie Åkesson – och han utnyttjar det, så klart. Berättar gärna att SD ogillar det som folk är emot eller ha svårt att greppa. Det är enkel oppositionstaktik, inga egna beslut att försvara, men mycket av andras beslut att kritisera. SD växer genom att vara mest emot dåliga händelser - med få eller inga egna förslag - och extremt emot invandring. 

Det fungerar, trots SD:s mörka historia. Ofta för att Åkesson aktivt styr undan frågan varje gång han ställs inför något som det egna partiet framfört – och som påminner om det som födde partiet, en extrem agenda byggd på främlingsfientlighet formad av folk från antidemokratiska, rasistiska miljöer. Inte sällan genom att hävda att han inte har satt sig in i förslaget, att det har missförståtts eller att medierna är illasinnade. Vare sig det handlar om förstatligande av Advokatförbundet eller ett stopp för konstnärliga uttryck eller samhällsskildringar som inte passar partiet, står SD för det antiliberala, det auktoritära.

Den liberala demokratin är lika mycket ett försvar för minoriteten som det är ett maktverktyg för majoriteten. Därför babblar Åkesson när han påstår i en TT-intervju (SN 22/11) att det finns någon ”mångkulturell” ordning som särskiljer en form av demokrati från en annan. Troligen är det för att han inser att demokratins bärande liberala värden inte är något som partiet kan vara emot med rådande opinionssiffror. Trots att partiets argumentation gärna bygger på att berätta hur förkastligt det liberala sättet att se på medmänniskan är.

Vi är alla olika, men lika inför lagen och lika mycket värda i demokratins ögon. Annars fungerar det inte. Demokratin accepterar kulturella skillnader, den är byggd för att klara oenigheter och olikheter inom ramarna för en och samma måttstock. Det är helt andra styresformer som predikar likriktning, intolerans och exkluderande homogenitet, sådant som SD numera inte vill förknippas med, offentligt. 

Drygt 20 procent i opinionsmätningar talar sitt tydliga språk. Det är en maktposition att stå på, men också en piedestal att halka ned från. För Socialdemokraterna är 20 procent i opinionen mer av en mardröm. Till skillnad från SD:s enklare strategi att vara emot det ena och än det andra, har regeringen inte lyckats visa att den har kraften att möta och lösa dagsaktuella problem. Att bära makten ställer fler och svårare krav än att bara vara emot.