Svensk public service-politik är till sin nutida form väldigt motsägelsefull. Medieverksamheten som skattebetalarna måste stå för ska vara bred och mångsidig, samt spegla hela samhället. Många ska titta, men det ska inte vara kommersiellt. Det blir lätt både hackat och malet när politiken utifrån detta ska sätta spelreglerna.

När kulturminister Amanda Lind (MP) i en debattartikel i DN lanserade dessa spelregler för åren 2020-2025 blir intrycket just detta: ett tvetydigt och inlindat besked. I samma andetag som Sveriges Radio och Sveriges Television ska kunna hänvisa mer av sin verksamhet till digitala plattformar så ska det samtidigt tas särskild hänsyn för att inte skada de kommersiella medieföretagens konkurrensområden, med specificeringen ”i lokal nyhetsbevakning” (DN 10/6). Förhandsprövningen av nya tjänster som public service-företagen vill införa ska uppdateras och tjänsterana prövas noga utifrån hur dessa påverkar marknaden. Men samtidigt ska nya tjänster inom ”kärnuppdraget” inte förhandsprövas alls.

Den särskilda hänsynen till lokala nyhetsmarknader riskerar att bli en gråzon. Rimligt vore att detta sätter hårda gränser för hur mycket innehåll ska kunna hämtas från vanliga lokala mediers material, i papperstidningar och på nätet. Men risken är att bedömningen blir nyckfull och ojämn.

Eftersom varken SR eller SVT ska behöva bekymra sig över finansieringen framöver, den styrs ju via public service-skatten, hade det varit klokt att mer renodla det icke-kommersiella uppdraget. Verksamheten behöver inte – och ska helst inte – leverera exempelvis underhållning som andra privata mediebolag kan göra och gör. De skattefinansierade sajterna, apparna och annat ska i första hand vara anpassade för uppdraget att leverera kunskapsinnehåll som marknaden inte mäktar med. Det hade varit vettigt om regeringen hade vågat dra detta till spets. Intressekonflikterna hade minskat och de särskilda värden som public service kan och bör ha, hade gjorts tydligare.