Sverigebilden har fått sig en ny törn. I vårt grannland i väst används den svenska vildsvinsstammen som ett avskräckande exempel.
Samtidigt som stammen fortsätter att öka korsar också allt fler vildsvin den norska gränsen. Det är ”en främmande art i norsk fauna”, som den norska miljöministern Ola Elvestuen uttryckte det nyligen (ATL 15/11).
Den norska stammen uppgår dock inte ens till en promille av sin svenska dito, som uppskattas till mellan 200 000 och 300 000 djur.
Det finns dock goda skäl för norrmännen att dra lärdom av det svenska exemplet. I Dagens Nyheter (18/11) vittnar mjölkbonden Anders Edberg om hur bökande vildsvin kostar honom minst 100 000 kronor om året. Nya vallar måste sås, foder uteblir och spannmål förstörs. Maskiner som kört in i stenar och jord uppbökade av vildsvin, måste repareras. Vissa åkrar har blivit helt obrukbara på gården i Småland.
Han är långt ifrån ensam om problemen. Vildsvinsplågan hör för många till vardagen. Häromåret uppskattade Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, vildsvinens skador på jordbruket till mer än en miljard kronor om året. Samtidigt har vildsvinsrelaterade trafikolyckor ökat med 150 procent sedan 2010.
Uppfattningen var länge att politiken skulle hålla sig utanför. ”Att blanda in staten i detta tror jag inte är rätt väg”, som före detta lantbruksministern Eskil Erlandsson (C) uttryckte det 2013 när han fick frågan om det var läge att införa skottpeng på vildsvin.
Politiken har dock bidragit till situationen. Vildsvinsjakt sker bäst nattetid, men värmekameror och mörkersikten som underlättar jakten har krävt godkännande från länsstyrelsen. De flesta är överens om att fler djur behöver hamna på tallriken, men jägare har inte kunnat sälja vildsvinskött direkt till konsument.
Nu hörs dock andra tongångar. Sedan i våras är värmekameror och mörkersikten tillåtna. Efter en halvdagskurs föreslås enskilda jägare framöver få sälja kött direkt till konsument, enligt ett nytt förslag från Livsmedelsverket.
Jakt på nattdjur som vildsvin är dock krävande och de jägare, ofta unga, som orkar spana nätter i sträck bör uppmuntras på flera sätt. Skottpeng övervägs nu – Livsmedelsverket vill införa en premie på 500 kronor per djur som lämnas in till en anläggning för vilthantering. Naturvårdsverket, som annars brukar hålla emot, har samtidigt kommit med förslag för ökad jakt på suggor och statlig skyddsjakt på vildsvin.
Omläggningen är bra, men frågan är om det räcker. I vissa områden är situationen så allvarlig att länsstyrelserna redan har möjlighet till tvångsjakt. Och bara för att hålla stammen på en hanterbar nivå skulle 150 000 djur behöva skjutas – årligen.
Vildsvin är heller inget isolerat landsbygdsproblem och bökande vildsvin i villaträdgårdar och parker har blivit ett allt vanligare inslag i stadsbilden. Å andra sidan är det kanske vad som nu ger frågan den uppmärksamhet som den förtjänar. Inget sätter ljus på landsbygdsproblem som att göra stadsbor påminda om dem.