På Valborg hittar vi ut till eldarna, för gemenskap och sång, i tätort och by. Bilden är från Valborgsfirandet i Nynäs 2023.
Harriet Löwenhjelm blev bara 31 år. Hon dog i lungsjukdomen tuberkulos, på ett sanatorium i Säby utanför Tranås 1918, med ett halvår kvar av det första världskriget. Några känner till henne mer, andra inte alls. Hon är en av många goda svenska poeter, att läsa för den som så önskar.
I sin dikt "Bön om våren" sätter hon fingret på årstidens återkommande framgångar och reträtter:
Nu tiger nattluften vårlig och klar
ty gryningen varslar han redan.
Men allra överst på himmelen far
en bleklagd måne i nedan.
Lägg så till en av Karin Boyes mer kända strofer:
Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?
Det är i sådan tid vi tänder våra valborgseldar, något som värmer mer än för stunden. Vårbrasan är betydligt äldre än det här med Valborg, som är en kristen tradition för att jaga bort spökerier och häxerier.
Vi känner mer av bristen på värme. Krafter som ger allt näring och grönska.
I våra dagar är eld och rök en fråga om hälsa. Vi eldar inte ris för att vi älskar röken. Men när brasan av vinterns ris och grenar lyfter mot skyn på Valborg, då är det ett rop till det levande. Det som tinar frusna själar.
Till och med August Strindberg var snäll mot våren.
Välkommen åter, snälla sol
Lys över land och vatten:
Nu klingar sång, nu stäms fiol
Nu dansas hela natten.
Ett av de största värdena med gemenskap är värmen som den skapar, det som vi kan dela, helt frivilligt. Vi samlas inte för att hålla andra borta. Vi samlas för att dela en längtan, efter vårens ljus och grönska. Vi sjunger i kör, till glädjen.
Det är bra att minnas när vi ägnar dagarna åt att diskutera byråkratiska tillstånd för att elda eget ris. Överimplementering, ordet är lika krångligt som problemet är överdramatiserat. Visst finns det risker med rök, det orenade. Men det är klåfingret som skaver, inte omtanken.
Minns försöken att förbjuda gamla vedspisar på gamla torpställen, dessa platser som minner om det som var. Där vedhögen var begränsad, maten på upphällningen och vintern lång. Det vill vi inte glömma, utan snarare hedra.
Vi ska däremot ha respekt för elden. Det är verkligen värdefullt att räddningstjänsten vet om när och var stora högar ska bli till aska inför folk.
På Valborg hittar vi ut till eldarna, för gemenskap och sång, i tätort och by. Det är ett så gott skäl som något att inte bli kvar i ensamhet och enskildhet. Vintern ger oss nog av det. Brinn, brasa, brinn!
Med Dan Anderssons ord:
När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.