Valborgselden är en fin och viktig svensk tradition. Med detta avses inte bara de gemensamma, ordnade eldarna med talare, kör, festis och kaffe som ordnas av intresseföreningar, nykterhetsloger och fotbollsklubbar. Utan också den rejäle gårdskarl som i sin självständighet och med sin självklara äganderätt till sin mark passar på att bli av med sly, löv, brädor och ett par ytterligare ting, som helst inte kommunen eller Naturvårdsverket bör bli varse om, framåt vårvintern.

Så har det varit i alla tider, och så borde det förbli. Men tyvärr utgör löv, grenar och sly sådant ”biologiskt nedbrytbart avfall” som från och med den 1 januari i år nogsamt och med ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt måste särskiljas, samlas in och återvinnas på kommunens återvinningscentral. I vissa undantagsfall får materialet eldas, men bara om det av praktiska skäl inte är möjligt att samla in lövhögarna (såsom hos boende i den yttre skärgården). 

En kommun kan bevilja dispens för valborgsbrasor som hålls i samband med offentliga tillställningar och som inte medför risk för några olägenheter för människors hälsa och miljön. Bovarna i dramat är det EU-gemensamma lagstiftningspaketet om avfall, Sveriges implementering av dessa regler, Naturvårdsverkets föreskrifter och i slutänden den egna kommunen, som utför tillsyn och beviljar dispenser. 

Avfallspaketet, och den nitiska svenska implementeringen av det, är ett typexempel på huvudlös tolkning och implementering av EU-regler, där konsekvenserna blir en frihetsinskränkning som också inkräktar på det svenska kulturarvet. Situationen liknar de regler som den dåvarande S- och MP-regeringen och Boverket föreslog för ett par år sedan vid implementeringen av det så kallade ”ekodesigndirektivet”, där svenskarna skulle förbjudas återanvända gamla järnspisar och järnkaminer i gamla hus. 

I stället för att implementera direktivet som det var tänkt, med tuffa miljöregler för nya kaminer, ville den dåvarande regeringen gå längre och införa en skrotningspremie för gamla kaminer och förbjuda återinstallering av gamla vedspisar. När folk på sociala medier gick bärsärk mot förslagen lättade regeringen något på reglerna. 

 

Det är förstås både viktigt med en fungerande avfallshantering och dåligt med farliga partiklar för den som eldar. Men den svenska traditionen med överambitiös implementering av EU-lagstiftning bör inte övermanna andra, viktigare, traditioner. Riskerna med det handlar inte bara om förfulade kulturhistoriska hus och gårdar utan vårvinterns eldar. I slutänden handlar det om folkets förtroende för EU-projektet. Det freds-, frihets- och frihandelsprojekt som EU utgör är viktigt men abstrakt, och riskerar att förminskas och urholkas av nitiska politiker och tjänstemän utan verklighetskontakt.