Alla som vuxit upp på landet kan nog känna igen sig i beskrivningen av hur nödvändig bilen är i ens vardag. Nästan alla ärenden och sociala aktiviteter kräver en bilresa.
Resor till jobb och skola är undantag, åtminstone för en del. För den typen av pendling kan man, även i småstäder och på landsbygden, ordna med en fungerande kollektivtrafik eftersom det är så pass förutsägbara flöden. Det är alla de andra resorna däremellan som är problemet för de politiker som vill försöka få bort personbilarna från de svenska vägarna i så hög utsträckning som möjligt. Men det är talande nog dessa övriga privata resor som sällan nämns i debatten.
Nyligen släpptes en ny statlig utredning om det som ofta omtalas som "hållbar stadsplanering", SOU 2021:23 "Stärkt planering för en hållbar utveckling". Den konstaterar bland annat att "varje bilresa börjar och slutar på en parkering" och föreslår ett minskat antal parkeringar vid nya bostadsområden. Utredningen diskuterar även olika alternativ till bilägande, som bilpooler och kollektivtrafik.
Miljöpartiets trafikborgarråd i Stockholm, Daniel Helldén, har kommenterat utredningen och lyfter gärna fram dess slutsats om att nyproduktion av bostäder i Sverige skulle kunna öka med 20 procent om man tog bort kravet på en viss mängd parkeringsplatser. Han konstaterar även, i en intervju med Dagens Nyheter (10/4), att på många platser i landet så "borde man inte behöva ha bil".
Ett nyktrare perspektiv kommer från Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, i en analys i tidningen Bostadspolitik (7/4). Han kritiserar bristen på forskning och dataunderlag i utredningen och tycker den har en kraftigt ideologisk slagsida mot att ensidigt försöka fördöma privatbilism och föreslå alternativ, trots att dessa är svagt underbyggda. För som han föredömligt konstaterar: det finns ofta en rätt bra anledning till att människor väljer att ha en bil.
Även de mest inbitna bilmotståndarna brukar erkänna att bilen är helt nödvändig för de som bor i glesbygd. Men även för familjer i småstäder och villaförorter runt om i landet så är bilen svårare att ersätta i vardagen än man kan tro. Bilpooler, där flera familjer delar på ett fordon, fungerar sällan. Det är just när alla vill ha tillgång till en egen bil – som vid resor över ett lov när man har mycket packning – som de inte kan finnas där för alla. Och att ersätta fler vardagsresor, till barnens fritidsaktiviteter och besök hos vänner, med kollektivtrafik kan faktiskt bli dyrare för samhället, eftersom det måste vara så täta avgångar på exempelvis bussar för att det ska fungera.
Problemet här är alltså att den vanliga svensken inte nödvändigtvis är så fäst vid att ha en egen bil, utan snarare vid det beteendet som den möjliggör. Politiker som är oroliga för bilens klimatpåverkan skulle förmodligen få större utväxling på sina ansträngningar om de gav upp idén om att svensken inte borde ha en bil och riktade in sig på bilarnas utsläpp.
Vi kommer fortfarande vilja köra till fotbollsträningen, så gör det i stället så enkelt som möjligt att göra det i ett fordon som drivs av svensk, klimatsmart el eller ett hållbart bränsle.