Jag minns när jag en dag 1979 mötte den talande dockan ”Fabrikör Johansson” på Odengatan i Stockholm. Fabrikörn stod lutad mot en husvägg och mässade entonigt till oss förbipasserande: ”Satsa på dig själv”!
Fabrikör Johansson var en storsatsning från Svenskt Näringsliv (då SAF) för att bryta sönder ett samhälle byggt på kollektiva lösningar för ökad jämlikhet och ökad trygghet med stort utrymme för individuell frihet. Från högern skallade ropen om kollektivets tvång och snöpt personlig rörlighet. Välfärdsstatens omfördelningar för social rättvisa genom kollektiva lösningar måste stoppas! Så inleddes baktalandet av folkhemmet, solidariteten och det gemensamma ansvaret.
De borgerliga hade vunnit 1976 års val och nästa var i antågande. Vi hade treåriga mandatperioder på den tiden, så glädjen eller sorgen över vinst eller förlust var kortvarig. Socialdemokraternas ledning förstod dock aldrig orsakerna till förlusten 1976, och än mindre förlusten 1979.
Då knäsattes den mångåriga hårda kampanjen från höger mot fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Kampanjen var (och är) mycket framgångsrik och vi känner numera dess hjärta som privatiseringar inom offentlig sektor och ett allmänt bugande inför marknadsliberalismen: långt in i socialdemokratin, vilse i ideologiskt tunn luft.
På 1980-talet var Sverige ett internationellt föredöme för de medborgare och regeringar som ansåg att jämlikhet i utbildning, social rättvisa och små ekonomiska klyftor var ett önskvärt samhällstillstånd, ett tillstånd som skapade utveckling och framgång för både individer och företag. I dag är vi ytterst medlemåttiga i alla tre kriterierna.
Jag är naturligtvis en ungdom av min tid: 60-talet, ett tungt klassamhälle där vi alla vägdes och de som befanns för lätta sorterades bort av rådande norm och politik. I min gymnasieklass var vi två arbetarungar. Men vi tog oss vidare med världens bästa studiemedelssystem: en skattefinansierad kollektiv lösning. På 2020-talet sker sorteringen via kommunala skolor och friskolor.
Vi lever i en tid besatt av individen, så till den grad att människor till och med är varumärken.
Stefan Löfven skrev i Aftonbladet på årets sista dag att ”… vi alla är beroende av varandra…”. Men den uppfattningen delas inte av alla. Kanske inte ens av en majoritet i en tid där personlig vinning och cynism skapar allt djupare klyftor mellan de medborgare som har mycket och de som har lite.
Men det finns motkrafter. Och hopp kräver handling!
Ulf-Göran Widqvist (S) är författare och småföretagare. Han medverkar som fristående krönikör i SN.