I Sverige bor i dag fler män än kvinnor. Skillnaden är drygt 8000 individer, enligt Statistiska Centralbyråns statistik. Det är en ovanlig situation. Visserligen föds det fler pojkar än flickor, men fler pojkar dör längs vägen mot ålderdomen, vilket traditionellt sett har utjämnat skillnaderna i antal födda. Generellt sett har samhället därför bestått av något fler kvinnor än män. Den tiden verkar vara förbi, en trend som förefaller vara global.
I några ålderskullar är underskottet på kvinnor särskilt stort i Sverige, nämligen åldrarna 15–29. Jämfört med för femton år sedan är andelen män i dag klart större. Den förklaring som SCB lyfter fram är migrationens effekter. Bland utrikesfödda i dessa ålderskategorier är nämligen männen klart flest.
Moderaterna i Nyköping ser det som ett samhällsproblem och vill att kommunen bara ska ta emot ensamkommande flickor under 2017, ett förslag som vi kritiserade i lördagens ledare. Det blir bara märkligt om kommuner aktivt ska sålla mellan människor med skyddsbehov med Svarte Petter-perspektiv. Vilken kommun ska bara ta pojkar? Samtidigt är det relevant att fundera över varför betydligt fler män än kvinnor lyckas ta sig till Sverige undan krig och förföljelse. Flickorna på flykt finns också, något som Nyköpingsmoderaterna lyfter fram i debattartikeln till höger.
Krig och förtryck drabbar oavsett kön, men det märks inte vid gränsen. Risken att kvinnor och flickor oftare fastnar i krigszonen och i de mest utsatta flyktinglägren är uppenbar. När Moderaterna säger sig vilja göra mer för att fler flickor som ska få skydd i Sverige är det på goda grunder – ur ett individ- såväl som ett samhällsperspektiv.
Fast gränserna till Sverige är stängda och det största oppositionspartiet överens med regeringen om detta. Regeringen har dessutom minimerat möjligheterna till familjeåterföreningar. Trots att fler kvinnor och flickor annars skulle ha chans att lämna flyktinglägren bakom sig. Att bejaka skyddsbehovet även hos dem som inte klarar av att ta sig genom Europa på egen hand vore alltså inte bara medmänskligt rätt utan även ett konstruktivt grepp.
Snedfördelningen inom migrationen är nu inget isolerat fenomen. Den svenska lands- och glesbygden är det område där andelen män har ökat mest under de senaste femton åren. Ingen kan ha missat hur representanter för dessa glesbygdskommuner också har oroat sig över effekterna av att så många kvinnor flyttar bort. Utvecklingen manar till eftertanke.
Effekterna av att andelen män blir allt större kan vi säkert presentera optimistiska respektive pessimistiska scenarior för. Men det är inte svårt att föreställa sig de svårigheter som riskerar att uppstå. Och könsfördelning är ju ofta en viktig faktor när man bedömer hur grupper av människor kan agera och fungera tillsammans. Alltför enkönade miljöer beskrivs onekligen mer som problem än som tillgångar.