Att slå mot friskolor ger inte en likvärdig skola

Likvärdighet i den svenska skolan är en viktig princip men den får inte förfuskas genom att tolkningen av begreppet ges en ensidig förklaring med socialistiska förtecken, skriver Jan Bonnier (M) och Anna af Sillén (M).

Likvärdighet i den svenska skolan är en viktig princip men den får inte förfuskas genom att tolkningen av begreppet ges en ensidig förklaring med socialistiska förtecken, skriver Jan Bonnier (M) och Anna af Sillén (M).

Foto: Jessica Gow/TT

Debatt2021-06-01 05:17
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På regeringens uppdrag har en ensamutredare tagit fram ett förslag till en så kallad likvärdig skola. Utredningen är just nu ute på remissrunda till en enorm mängd av intressenter. Utredningen går i huvudsak ut på att göra det omöjligt för elever och föräldrar att få välja skola och att på friskolornas bekostnad omfördela pengar till skolor med större socioekonomiska problem. Huvudtanken är att omfördelningen av skolpengen ska bidra till att utjämna betygsnivåerna så långt som möjligt. 

Likvärdigheten i detta koncept blir alltså så lika slutvärden som möjligt och inte så likvärdiga möjligheter som möjligt. Frågan man måste ställa sig är om detta system kan anses rättvist mot alla elever?  Vi menar att det inte är det.

Från regeringen är detta i första hand ett generalangrepp på friskolesystemet, något man alltid varit emot då det inte direkt står under offentlig kontroll, och i andra hand en rättvisekänsla enligt tesen "duktiga elever klarar sig ju alltid ändå”. 

I tidigare svensk skola har likvärdigheten alltid formulerats som likvärdiga förutsättningar, det vill säga att alla elever ska få möjligheten att utveckla sig så långt som möjligt enligt sina egna förutsättningar. Skolan har samtidigt ett kompensatoriskt uppdrag i att hjälpa eleverna att nå sin fulla potential, men detta har historiskt sett inte inneburit att duktiga elever ska få stå tillbaka för mindre duktiga. 

I dagens socialdemokratiska skolpolitik ondgör man sig däremot oupphörligt mot att vissa skolor (läs friskolor) tar åt sig de mest studiemotiverade eleverna – de man i skolor med mindre studiemotiverade elever har använt som extralärare, draglok eller kuddflickor (elever som placeras bredvid de bråkiga för att ha en lugnande effekt), allt som kompensation för inadekvata skolresurser. Men skolplikten ska gälla varje barns rätt till den bästa utbildningen, inte ett ansvar att skapa studiero i klassrum där politiken misslyckats att skapa förutsättning för ordning.

Vi håller med om att likvärdighet i den svenska skolan är en viktig princip men den får inte förfuskas genom att tolkningen av begreppet ges en ensidig förklaring med socialistiska förtecken. Det är viktigt att vi som är engagerade i skolfrågor tar oss tid till att problematisera över hur begreppet bör uttydas och hanteras. Först då kan vi ge alla elever en chans att utveckla sin fulla potential.