Olof Jonmyren: Hoppfulla tankar om lokaljournalistiken

I en färsk rapport från Medier & Demokrati, en nationell samverkansplattform för medieinnovation och samhällsforskning, förs en hoppfull tes fram. Titeln är Den lokala journalistikens återkomst, och medieforskarna Gunnar Nygren och Carina Tenor har skrivit.

Hoppfulla teser möts nästan alltid med viss tvekan. Visioner är bra, men vardagen är inte alltid lika vackert ordnad. Så också denna gång. Likväl finns där en kärna att ta in, åtminstone för den som tycker att den lokala morgontidningen bär på samhällsnytta för många medborgare. 

I en seg uppförsbacke är det bra med hejarop. 2010-talet var mycket hårt för lokaltidningarna i Sverige. Vad händer nu framöver? Ser vi en vändpunkt? Har samhällsutvecklingen med pandemiåtgärder, och en tid där mer hårdföra politiska strömningar har fått större utrymme, trots allt stärkt värdet av den lokala nyhetsbäraren? Möjligen.

Som politisk redaktör har jag en del dialog med våra läsare, mest via e-post. Med snart 20 år på den här stolen har jag också ett visst tidsperspektiv att utgå ifrån. 2010-talet var svårt för SN. De två sista åren på årtiondet var det jämförelsevis tyst även i min inkorg. Växande sociala medier bidrog till ett minskande engagemang för den betalda dagstidningen.

Efterfrågan, betalningsvilja och annonsörer är A och O för en lokaltidnings hälsa. SN ingår i dag i en stor tidningskoncern, NTM. Den äger och driver bland annat 18 morgontidningar, från Norrbotten till Kalmar län. Ägarbyten sker för att det är företagsmässigt relevant, inte för att någon vill vara snäll. Och hellre en starkare ägare än en svagare, framför allt i svår motvind. Trots ibland hårda kostnadsreduceringar och en stor personalomsättning.  

Våra läsare är förstås uppmärksamma på förändringar. Lokaltidningen ska vara välbekant, men inte statisk. Det där är en balansgång.

Läsardialogen på just en ledarredaktion är speciell. Vi har ju en värderingsladdad utgångspunkt – i SN:s fall centerpartistisk – och en möjlighet att då vara klart subjektiva. Alla våra läsare gillar inte det vi skriver. Bland de kritiska rösterna finns många ärligt intresserade, men också en och annan som bara är irriterad. Ett intressant mått är när våra läsare väljer att höra av sig med uppskattande ord.  Det är inte alltid lika "lätt" att skicka ett ”bra jobbat”, jämfört med att maila av sig en upprördhet. 

Under pandemin har jag fått en känsla av att våra läsares benägenhet att höra av sig med positiv respons har ökat. Inte bara om vad ledarsidan har skrivit, även om det är mycket välkommet. Ofta handlar det positiva också om helheter – om SN, digitalt och i papperet. Har pandemin visat att den lokala tidningens nära samhällsblick ger annan vardagsnytta jämfört med vad som finns att hämta i andra former? Inte alls omöjligt. Har vi mycket kvar att jobba på? Självklart.

Vi ska ha respekt för att samhällsstämningar, teknikutveckling och lokal nyhetstörst är föränderliga ting. Nuet är varken morgondagen eller gårdagen. Rapporten från Medier & demokrati är, likväl, en hoppfull signal. 

Min tes är att kunskaper, samtal om och för det lokala har ett stort bestående värde över tid. Känslan för lokaltidningen – och ja, även dess ledarsida – varierar däremot, Ibland från dag till dag. Men i det långa loppet är en nära budbärare och berättare, mänskligt såväl som geografiskt sett, av särskild vikt för det nära samhället och den lokala debatten. 

Olof Jonmyren är SN:s politiske redaktör.