Andreas Bergström från tankesmedjan Fores skriver i en debattartikel i SN den 5/5 att en ”rättvis och effektiv” fastighetsskatt bör införas efter coronakrisen. Tongångarna känns igen från 90-talskrisen.
Mellan 1991 – 1994 ökade statsskulden från 40 till 70 procent av BNP. Småhusägarna fick dra ett tungt lass. Ränteavdraget sänktes från 50 till 30 procent. Och 1996 höjdes fastighetsskatten till 1,7 procent vilket samlade tusentals demonstranter utanför riksdagshuset.
Det finns en allmän acceptans att betala skatt på inkomst. Men hus genererar inga inkomster. Ett hus bor man i. Det är där man ser sina barn växa upp och föräldrar åldras. Att beskatta detta saknar folklig förankring.
Fastighetsskattereformen 2008 gynnade inte det ägda boendet, vilket Bergström påstår. När den gamla fastighetskatten var som högst låg skattetrycket på 13,5 miljarder. Idag ligger det på 17 miljarder. Det som gör att människor ändå accepterar fastighetsavgiften är takbegränsningen. Avgiften kan inte öka med 10-tusentals kronor bara för att grannen renoverat och sålt dyrt.
Om den gamla fastighetsskatten återinförs skulle skatten i Trosa öka med 16 500 kronor i snitt. I Strängnäs och Eskilstuna handlar det om 10 000 kronor. Tankesmedjan Fores må anse detta ”rättvist och effektivt”. Men bakom varje stapel och diagram finns en människa!
Coronakrisen har skapat turbulens på bostadsmarknaden. En skatt utan tak skulle leda till att bostadspriserna kollapsar. Krisen skulle sprida sig djupt in i banksystemet och hela ekonomin hamna i gungning. Fores borde lära av 90-talskrisen. Inte vilja upprepa misstagen.