I spåren på coronapandemin har vården hamnat i centrum. En otillräcklig vårdorganisation har gjort prioritetsordningen aktuell. Ålder har fått en avgörande betydelse för rätten till vård, 80 årsgräns i vården har diskuterats och delvis införts och 70 årsgräns i tandvården har införts.  Ett antal uppmärksammade fall visar att överbelastning, ekonomi och rutiner satt humanismen och människorätten på undantag. Det handlar om läkare som per telefon beslutat om palliativ vård utan kontakt med anhöriga eller patient, telefonmeddelande till 80 åringar om att de inte kan få vård om de blir sjuka i corona. 

Medicinering som kan påskynda död eller leda till död i förtid och så vidare. Fallen börjar bli många och tyder på att rutiner i många fall har varit vägledande och avgörande för beslut. Inget ont uppsåt men det kan vara så att överbelastning och snabba beslut gör att rätten långsamt eroderar och glider över i rutiner och instrumentellt tänkande (ändamålsglidning). Geriatrikprofessor Yngve Gustavsson har i sitt sommarprogram i SR och några artiklar i DN en mycket bra genomgång av bristerna i åldringsvården.

Ur etisk synpunkt är det riktigt och klokt att inte dra några åldersgränser vare sig neråt eller uppåt. Man kan inte omfatta människovärdesprincipen och samtidigt dra åldersmässiga gränser. Den enda legitima grunden för att inte behandla en mycket gammal eller för tidigt född person är medicinsk kontra-indikation. Om en medicinsk insats skadar patienten eller medför oacceptabla biverkningar skall den inte utföras. (Ur utredningen ”Vårdens svåra val” delbetänkande 1993)

De åldersgränser eller andra inskränkningar för äldre i vården som införts eller rekommenderas är tjänstemannabeslut och kan omedelbart tas bort.