Insändare: Staten får mig att vilja ge upp.

För ett år sedan valde jag att återgå till sjukvården. För att hjälpa till under pandemin och "dra mitt strå till stacken". Kände att min utbildning inom sjukvård bör komma till sin rätt, när den som mest behövs. Under året som gått har jag därför haft två arbeten. Något jag varit och fortfarande är väldigt stolt över. Jag har en tro på hårt arbete och det är dessutom få förunnat att ha två arbeten att gå till.

Precis som för många andra, kom årets deklaration. Att jag kommer få kvarskatt hade jag iskallt räknat med och precis så blev det. 44.232 kronor ska staten ha. Jag kunde inte riktigt släppa det och började räkna:

Av den lön jag tjänar inom sjukvården tar staten ganska exakt 62%. Av den summa jag får behålla måste jag dessutom betala bränsle för sju mil till och från arbetet och måltid. Kvar blir cirka 70 kronor per timme. Jag kan inte sluta ställa mig frågan om det är värt det?! Ställer jag det i förhållande till tiden jag är borta från fru och barn samt smittorisken jag ställs inför varje gång jag träffar en covid-patient blir jag ännu mer tveksam.

Att staten tar 62% känns som ett hårt slag i ansiktet och ett riktigt hånskratt.