Riksdagens budgetordning som skapades under 1990-talskrisen har tjänat Sverige väl. Trots att den stärkte regeringens makt på bekostnad av riksdagens. Trots att ordningen var handsydd för att passa hur Socialdemokraterna under Göran Persson (S) ville styra Sverige som minoritetsregering. Skatter blev svårare att sänka än att höja för riksdagen.
Reformen var alltså inte fri från egenintressen. Centerpartiet ville ta position som ansvarstagande parti över blockgränserna. Och Socialdemokraterna ville ha stark egen regeringsmakt. Budgetordningen gav samtidigt Sverige styrka att hålla ekonomin i strama tyglar under den nationella kris som härjade och hade sitt ursprung i 1980-talets slut.
De flesta riksdagspartier kom över tid att omfamna – och försvara – den nya ordningen. Den gav ett verktyg mot kris och statsskuld, till priset av ett knapert 1990-tal med åtstramningar på många håll. 2000-talet blev i stället skördetid, med högkonjunktur fram till finanskrisen.
Efter valet 2010 behövde Alliansen styra i minoritet och riksdagen började urholka budgetordningen. Socialdemokraterna bröt in med besparingar på det Alliansstyrda regeringskansliet. 2013 stoppades en höjning av gränsen för statlig inkomstskatt. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet bröt isär beslutade ramar – och "vann" voteringen. En pyrrhus-seger.
”Jag tror att frestelsen för framtida oppositioner kommer att vara väldigt stor” varnade Folkpartiets Carl B Hamilton då. ”Den stora förlusten är den ordning vi har haft i snart 20 år som gör det möjligt att regera landet och lägga budgeten som en helhet", konstaterade Moderaternas framtida partiledare Anna Kinberg Batra (DN 12/11-2013).
Det är inte alltid upplyftande att bli sannspådd.
När Alliansen förlorade valet 2014 blev såren i budgetordningen till återkommande hot mot den rödgröna regeringen. Efter valet 2018 rämnade sedan det mesta. Partierna utanför januariavtalet kringgick detta. Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet petade lustfyllt i budgetdetaljer. I och med pandemibekämpningen åkte sedan locket av utgiftstaket – vilket dock må vara försvarligt.
Liberalernas Johan Pehrson säger nu till TT att inte heller L tvekar inför att smutsa ned händerna framöver och peta i andras regeringsbudgetar. Det löser interna knutar inom partiet men avslöjar hur krisinsikter bleknar.
Minoritetsregeringar har, på gott och ont, sedan 1990-talets mitt kunnat mjölka budgetreglerna för att få starkare ben. Men inte länge till. Man saknar kon först när båset är tomt.
Olof Jonmyren är SN:s politiske redaktör.
