Det var redan första dagen jag anlände till Nyköping som jag reflekterade kring de dånande kyrkklockorna som tycktes slå nästan hela tiden. Det klingade till när jag köpte en frukostmacka på Pressbyrån, det slog återigen när jag spädde ut packningen i min nya hyreslägenhet och det dånade högt och länge när jag på kvällen såg den obegripliga Netflixrullen "I'm Thinking of Ending Things".
Nu har jag bott i staden i knappt två veckor – och aldrig har jag tänkt så mycket på evangelier och Jesus. Det tar aldrig slut. Redan klockan sju pangas klockspelet igång. Varför, undrar du kanske? Jo, för att påminna dig om hur man förr i tiden vid den tidpunkten började tända facklor på gränder och torg.
Sedan fortsätter det bara. Kvart över slår det en gång, varje halvtimme två gånger, när det gått trekvart slår det tre gånger och när det gått en hel timme nås klimax. Då dundrar Guds basuner som allra mest.
Lika många slag som aktuell siffra på klockan blir det. Jajamänsan – slår klockan åtta på morgonen utsöndrar den åtta slag, är den 10 på förmiddagen slår den hetsigare och klockan 12 ventilerar kläppen mellan kopparväggarna så länge att den börjar påminna om en medeltida Hesa Fredrik som varnar för ryska galärflottor.
Inte nog med det. Fyra gånger under dagen spelas psalmer. På lördagar får vi dock en paus. Då gör kyrkklockorna en kraftsamling för söndagens haveri när de återigen ruffar till nyköpingbornas trumhinnor. De tar inte hänsyn till om du är dödsbakis, vill sova ut eller en pigg morgonmänniska som brer första ostmackan innan Jenny Östergren hunnit önska dig en trevlig daggryning när Nyhetsmorgon drar igång.
Jag bor precis vid Västra klockstapeln, därtill nära Sankt Nicolai kyrka. I helvetets epicentrum. Därför agerar också klockkolosserna som mina morgonlarm. Problemet är bara att jag inte kan trycka på snooze-knappen eller slänga dem i väggen. Nej, när Herren hälsar mig godmorgon finns inget annat att göra än att böja mig för oljudet.
Är det hela, trots allt, inte snäppet förlegat? Varför behöver ett högteknologiskt (och inte minst sekulärt) samhälle dra sig till minnes om hur man förr i tiden tampades med glödande trädstavar för att inte kollidera med husväggar? Måste vi tvingas höra "Amazing Grace"-psalmer på en daglig basis? Inte minst är vi med hjälp av mobilen fullt medvetna om vad klockan är.