Regimens maskerade säkerhetsstyrkor försöker att med våld, trakasserier och andra former av förtryck kväsa protesterna.
Brittiska BBC rapporterar att lokala medier uppskattade deltagarantalet i huvudstaden Minsk i söndags till närmare 100 000 personer. Trots de många arresteringarna av oppositionella. Trots våldet mot fredliga demonstranter. Trots tortyr och övergrepp mot oliktänkande.
Folk har fått nog.
Den belarusiske diktatorn Aleksander Lukasjenko sitter kvar med Rysslands uppbackning. Den ryske presidenten Vladimir Putin ser garanterat med oro på hur folklig ilska mot ett totalitärt styre blir allt svårare att trycka ned. Även om de inte har varit nära vänner så skulle Lukasjenkos fall slå mot den ryska regimens regionala maktambitioner.
Det är det belarusiska folkets olycka att deras frihet från förtryck blir till blott en bricka i det säkerhetspolitiska spel som regimen i Moskva ägnar sig åt. Grannlandet Ukraina lyckades slita sig ur närheten till Moskva, med följden att Ryssland invaderade och i dag ockuperar Krimhalvön, samt för ett dagligt krig i östra Ukraina.
Efter mycket om och men lyckades EU nyligen enas om sanktioner mot regimen i Minsk, motiverade av förtrycket och charaden som kallades ett presidentval och utlöste demonstrationerna. Hårda sanktioner mot toppgarnityret är nödvändigt men inte tillräckligt.
Stödet för oppositionen – allt utom regimen – har visat sig på gatorna i många av landets städer. En generalstrejk har påbörjats. EU behöver hitta fler vägar att stötta den målmedvetenhet som demonstranterna i över två månaders tid har visat upp. Alla är varken politiskt eller strikt ideologiskt drivna. Många har bara fått nog.